Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika hastigt och mystiskt, som det köm dit. Petter Nilsson hade
goda hftstar och ett starkt utveckladt sinne för en di bruklig
sport, som utöfvade en lifvande och eggande verkan pi såvål
befolkningen som tulltjänstemännen där nere vid kusten. Han
blef segrare i hvaije dylik täfiing, log sitt breda leende, di
någon »tullenok» kom inom hanB synhåll och slutade med att köpa
ett helt hemman i Dymlinge, hvilfcet enda barnet, sonen Nils,
fick arfva.
Denne unge man fick dessutom, nftstan utan att veta hur
det gick till, en vacker fästmö. Berta Nilsdotter hette hon och
var dotter till kyrkovärden i Dymlinge. Man sade om den
unge äkte mannen, att han möjligen allt för lätt kommit till
välstånd och goda dagar och att där skall starkare rygg till, än
en sådan pojkes, för att bära oförskyld medgång och lycka.
Han hade varit gift ett år, då han fick i sinnet att blifva
den förste bonden i Dymlinge, som fick årtalet 1837 måladt på
sitt ärfda väggskåp, och så narrade han Sven Rosengren att
bryta sitt löfte till Gussar.
Det blef snart bekant i dennes hus, att målaren var hos
grannen. Men Gussars harm vände sig icke mot denne senare,
utan mot handtverkaren, och då denne sökte förklara sig, blef
han kort afvisad med svaret, att Gussar redan tingat en
målare Löfgren från närmaste stad.
Denne herre hade fina hvita händer, guldnaglar i
öron-snibbarne, vackert vågigt hår och krusigt skägg kring sitt
förnäma ansikte. Han var vagabond af böjelse och stor
pratma-kare af naturen; arbetade aldrig hos någon mästare i staden,
utan tyckte om att spela konstnär och herre ute i bygderna,
när det bar till; för resten var han full af tjufpojkstreck och
spred munterhet, där han nedlät sig till att arbeta.
Sven Rosengren hade målat otaliga kransar på Rike-Nils
bohag och dessutom öfvat sin konst hos fiere af de öfrige
inne-byggarne i Dymlinge, då Löfgren i slutet af maj anlände till
byn, hämtad dit af Gussar.
»Här skall ekemålas allt hvad bohag heter.
Sommarstugans väggar afdelar jag med joniska pelare och marmorerar
väggfälten; storstugan tar jag i röd porfyr och lillstugan
scha-blonerar jag med franska liljor, bruna på pärlgrå grund. Men
innan jag börjar arbetet här, måste jag in och titta på
Rike-Nils grannlåter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
