Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning af förhållandet emellan styfmodems familj och den
vildsinte stenhuggaren samt hans obfindiga dotter.
»Jag tänker ej hålla någon auktion. Mor förde ingenting
med sig i boet, men hennes gångklftder har jag ämnat åt moster
och dig.» Olaves kände sig lätt om hjärtat, då han genom denna
plötsliga tanke fannit en utråg att genast undgå en brytning.
»Stor tack, käre Olaves! Då kan jag säga mor, att hon ej
mer behöfver ängslas för att gå hit och se Ella på moster
Anna-Cellas plats. Du kan ju vara snäll och lämna kläderna till
köpman Bengtsson i staden. Nu får jag gå.»
»Jag följer med dig ett stycke öfver berget» Olaves var
grufligt betryckt och efter att en stund tyst ha gått bredvid den
sakta gråtande flickan, gaf han sin stämning luft i ord: »Dumå
inte tro, att det# år så roligt eller lätt att råda sig själf, innan
man blir van därvid. Nu när mor år död, och mor Stina säger
upp släktskapen, har jag ju ingen lefvande själ.»
Med oförställd förvåning vände Marja sitt förgråtna ansikte
mot honom. Hon hade ett namn på läpparne, men nändes ej
uttala det; hon tyckte, att det skulle låta så hånfullt och ovänligt.
»Du kan ju komma ut till oss, när du tycker,» föreslog hon.
Muntra skratt och rop hördes på något afstånd, och när
de två unga böjde af vid berget ut på landsvägen, Bågo de en
flock ungdom springa enkleken på en liten skogslätt.
»Det är ju söndagskväll,» mumlade Marja, »de ha godt,
som kunna leka.»
Olaves hade tvärstannat, ty i den smärta, viga flicka, som
i bugtande linier ilade fram öfver grässlätten, igenkände han
genast Ella.
Äfven Marja kände henne. »Det är bäst, du vänder tillbaka
hem, gästerna kunna sakna dig.»
Olaves förstod henne. »Jag är min egen, och går hvar jag
vill.» — Han var uppretad, utan att egentligen veta orsaken.
Ellos skratt klingade så utmanande retfullt, som om det ville
säga just honom, att roligare kunde man ha en söndagseftermiddag
än gå på begrafning. Med högburet hufvud gick han förbi de
lekande, som stannade och tittade nyfiket på honom och Marja,
och efter några ögonblick kom han ensam samma väg tillbaka.
Afsikten var tydlig, Ella skulle se, att han behandlade sin
styf-mors släktingar som sina egna: därefter skulle hon rätta sig.
Men när hon nu blott med ett »god kväll,» lika kyligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
