Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så, nu är jag då min egen herre!» steg det med
mandoms-mod i ynglingens siAfie, men så föll blicken på den dansande
hunden vid hundkojan, och en rysning af ensamhet, fruktan och
framtidsansvar grep den hittills i ledband förde husbonden.
Kunde han verkligen handla, som han ville, när modern
åfven från grafven följde hvart och ett af hans steg? — Om
bara icke Elias far varit Knifva-Jösse, och hon själf varit mera
etadig!
Olaves klådde på sig söndagsdräkten, lade helgdagsklåderna
i ett knyte, lät spänna för och körde till staden, där han först
sökte upp en skräddare och sedan dref omkring nere vid strand
och fisktorg. Marja hade seglat hem tidigt på morgonen.
Höstskörden kom tidigt denna sommar, och Olaves rycktes
ur eina drömmerier genom det stärkande utarbetet.
Sed och bruk, hvilka bjödo honom att hålla sig borta från
ungdomens söndagssamkviim under den första sorgetiden,
läm-nade honom tid att ostörd satta sig in i bondevårdigheten, och
omärkligt för honom själf gled han ur den lägre krets, till
hvil-ken Ella hörde. Men på samma gång detta skedde, erfor han
en eggande, sporrande lust att höja henne upp till sig och genom
sin höga ställning få ett öfvertag öfver den otämjda fågeln,
och det var med en blandning af slughet och aktning för det
allmänna omdömet samt för moderns minne, som han hela
sommaren och hösten undvek Knifva-Jösses fagra dotter.
Anders korgmakare blef lätt försonad med Olaves, ty
karlen var ingen oäfven djurläkare, fast han, trogen sin ärfda konst,
alltid låste några ord mer eller mindre fördärfvad latin öfver de
medikamenter, han gaf do sjuka kreaturen. Det låg nu
dessutom Anders om hjärtat att återkomma i Olaves* hem, så att han
kunde på honom öfva den magiska konst, som skulle vända den
unge bondens hjärta till styfmoderns systerdotter.
Man skulle göra Anders orätt, om man i detta fall blott
tillskref honom egennyttan. Visserligen var en summa af tjugo
kronor en stor tskatt för korgmakaren, men Anna>Cellas ro i
mullen var honom långt mera värd, och ännu var det som det
kunde med den dödas fred.
Anders kunde aldrig någon natt”gå från staden eller från
något muntert samkvåm i bygden, utan att där var något i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
