Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystiska funderingar, vid sin beundran af käckheten hos den,
som han ansåg för sin skyddsling, och då klubbslaget
tillförsåk-radt Olaves den gamla eken, följde Anders med honom för att
syna den fallne jåtten.
Marja satt dår på den skrofliga stammen, nervöst plockande
på mossan och den grå lafven, som likt grånadt skägg hångde
på grenarne. Hela hennes lugna trygghet hade låmnat henne.
Hon, som med sådan säkerhet styrde sin bit genom skären och
ställde segeln, hade rent förlorat taget öfver sig sjålf, då det gick
upp för henne, att hela församlingen ansåg Olaves seger öfver
sjömannen som en dust, kämpad till Elias ära. Det förekom
Marja, eom om hon aldrig förr än nu trott på möjligheten, att
Olaves skulle våga gifta sig med Knifva-Jösses dotter.
»Sitt du, — sitt du, Marja!» sade Anders beskyddande.
»Det dröjer ännu en stund, innan länsmannen kommer till gren
veden; jag skall nog passa på och ropa in, hvad ni behöfva för vin"
tern. — Men hvad i alla lifvets dar har du för dig, flicka, du kör
ju handen upp till armbågen in i trädet! Är det så illa ihåligt,
eller hvad är det, däka!»
»Vet inte — en ask, tror jag», sade Marja, kämpande med
den underliga blyghet, som för första gången hindrade henne
att se på Olaves — »ja, det är en gammal syask», tilläde hon
dragande föremålet fram ur den ihålige trädstammen.
Auktionsroparens skrofliga röst hördes åter; anbud gjordes,
blandades med kvickheter och skrattsalfvor, ingen utom Ella
gaf akt på gruppen vid den fällda eken.
Med den frihet, som den vackra flickan var så van att
taga sig, gick hon bort till de tre, som med stor häpnad
betraktade fyndet. I landtbons händelsefattiga lif får den minsta sak
som i någon mån afviker från det hvardagliga, en stor betydelse.
»Jag skulle säga Olaves tack, för det han knäppte till
sjögasten, som ej lämnade mig i fred. Jag måste hålla god min,
för att inte far skulle flyga på honom. —Men, käre vän, hvad
är det för en gammal rabbedaska till kista eller ask, ni där fått tag i?»
Vill du vetat, jungfru Snokatunga, så är det den ask, hvari
jag gömmer nyflkenhetsfrö, näsknäppar och munlås för folk, som
tränger till ’et!» Anders ryckte förgrymmad asken från Marja
och stack den under armen.
Ella kände, att den gamle fullkomligt genomskådade henne
och fortfarande var en motståndare till hennes plan att kollra
bort den unge bonden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
