- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
569

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

derlig, ryggradslös och slankrg inför denna unga flicka med stål
i nerverna oeh en eick i blickan, som han aldrig förr skådat.

»Olaves har ej varit mne i stugan i dag», tonen var nu
något skygg. »Hår på ett skrifpapper, som var fflst på mitt
hufvudklftde, ber han mig ta pängarne hem till min mor. Jag
skall göra honom till viljes; men inte förr än moster befaller
mig till det, räknar jag dem för arf eller gåfva. Nu vill jag
bara be er, Anders, att jag får gå hit och sitta här i natt, och
att ni hjälper mig till rätta!»

»Jag tror inte, jag får tid att vara så länge från hemmet.»

Tefatet skälfde på den klokes fem utspärrade fingertoppar, och
han blåste upp ett vågsvall i det grunda kaffehafvet, s& att
bruna droppar stänkte upp på hans lilla flata näsa.

*Tidh utbrast hon ifrigt. »Tala om en dag, dä det gäller
evighet för en själ och — och släktskap och fred för Ol— för
mosters styfson! Eunde jag reda mig själf, skulle jag ej anlita
någon, men i natt såg jag att här vill mer till än en vanlig
fråga?»

»Jag vet förut, hvad hon vill», invände Anders. »Det är
bara ora — om Jösses däka».

»Det kan ju vara. Men så blir det också bäst, att Olaves
själf kommer och hör, hvad moster svarar. Anders, ni förstår ju
att fråga döda?>

»Det förstås», svarade han, »men se det är en
oförbehållsamt lifsfarlig sak». Anders vände kaksockerbiten emellan sina
framtänder för att finna en fläck, som lättast kunde genombitas.

»Inte farlig, när en frågar på allvar.»

Han funderade en stund. »Det blir oförnödvändigt, att
Olaves år med. Och sä vill jag här inställa och utföra mina
vetenskaper. Tag brickan, sä skall jag kasta på mig lasarne
och tala vid Olaves.»

Anders satte kaffekoppen på brickan; händerna darrade, och
rösten var osäker, men det låg något af martyrens mod i blicken.

Den kvafva, tjocka dimman stod som imman från en
ofantlig byk och stängde hvarje utsigt öfver nejden.

Med tungt hufvud och bultande pulsar dref Olaves
emellan kullarnes fuktiga buskar, där berberrisdrufvorna lågo som
fina smycken af ljusröda koraller pä klippornas utsprång och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0569.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free