Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läkaren öfver den förolämpade mannen, och med ett allvarligt:
»Vi talas vid om detta sedan kära Karin», lämnande han henne
for att underrätta modera, att supén var färdig..
Ina bade ej hört ordvexlingen, utan kom nu röd och ifrig
från köket, företrädd af Stina, som bar in steken.
Karin hade lagt handen pä läset till en liten sidodörr,
som förde till en större garderob, genom hvilken hon kunde
komma ut i förstugan och så uppför trappan till sittrum. Den
skymt af glädje, hon känt, var nu begrafven under en storm
af orediga tankar och känslor, bland hvilka hon kanske för
första gången kände en bitter förebråelse öfver att ha varit
orättvis mot någon. Hon ville draga sig undan för att ostördt
få hängifva sig åt själfplågeriets demoniskt lockande kval, hvilka
på ett egendomligt sätt uppblandades med vemodiga
kärleksdrömmar.
»Vid desserten kommer Robert att hålla ett tal; du skall
få se, att det blir präktigt,» pratade Ina utan att märka Karins
afsikt att gå ut. »Han kommer viest att äfven vidröra en
särdeles myetiek —. Ja, mamma, nu komma vi! Hjälp mig att
få upp båda dörrarne, Karin! Och så ut för att bli högtidligt
förda till bordet! Du skall få se, att kusin Uno anammar
dig!» Hon drog Karin med sig in till de öfriga damerna i
förmaket, där de flockat sig under väntan på att bli af herrarne
införda till bordet.
Ina hade spått rätt. Baron Uno bugade sig högtidligt för
Karin. Hon såg det liksom genom ett flor, och hon lade
mekaniskt sin arm i hans. En tanke, blott en, upptog helt och hållet
hennes själ: Hvad skulle Robert tala om? Hvad menade Ina?
Lyckligtvis tyckte baron Uno mycket om att höra sin
egen stämma och var fullkomligt belåten med de enstafviga
ord, som Karin bestod honom samt med den, som det tycktes,
oaflåtliga uppmärksamhet med hvilken hon följde hans lifliga
beskrifning öfver den senaste kapplöpningen, vid hvilken hans
»Zelia» eröfrat högsta priset.
Efter en, i hennes tycke oändligt lång tid klingade
ändt-ligen Robert på sitt vinglas och steg upp.
»Hvad skall han tala om, herr baron?» frågade Karin så
tvärt och häftigt, att hennes granne hoppade till på stolen.
»Hvad? Ack, om hvad som helst; om universitetet,
sträf-van, människokärlek, framtid och allt, som klingar vackert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
