Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag kan naturligtvis icke råda dig; det behöfs väl icke
.heller, ty där glansen lockar, dit dragas kvinnorna,» fortsatte
han, ur stånd att hejda sin uppbrusning.
Kanske för första gången i sitt lif brast hon ut i ett ohejdadt
skratt, icke högt och gällt, men så hjärtligt och smittosamt, att
han måste instämma, fast han gjorde de hiskligaste grimaser
för att betvinga sina skrattmuskler.
Detta skratt verkade befriande för dem båda; aldrig förr
hade de känt sig så förtroliga med hvarandra som nu.
»Tant måste ha svar,» sade han, »skrif, så skall jag taga
brefvet med mig, då jag åker dit ut i eftermiddag.»
»Hur skall jag skrifva?»
»Det får du naturligtvis själf afgöra.»
»Ah, hjälp mig en smula! Jag kan väl säga, att jag ej
får lemna min post här?»
Hon lade fram ett -ark brefpapper, tog pennan och började
skrifva, medan han både dikterade och läste öfver hennes axel.
Men hon hade ej skrifvit mer än ett par rader, förrän han tvärt
tafbröt sig midt i en mening och trädde ett par steg tillbaka.
»Nå vidare!» sade hon seende åt sidan för att spana efter
orsaken till afbrottet.
»O, Robert!» skrek hon till och lade båda händerna öfver
de skrifna raderna, och hufvudet nedföll maktlöst på dessa små
skälfvande händer.
En tystnad uppstod, under hvilken man blott hörde de två
unga människornas nästan flämtande andedrag.
Sakta, sakta närmade han sig Xndtligen, och med en nästan
vördnadsfull varsamhet lade han sin hand på hennes axel.
»Gud välsigne dig för allt hvad du gjort för mig och de
mina!» sade han med rörelse, och då hon gjorde en åtbörd,
liksom för att skaka bort hans hand, tilläde han bedjande:
»Karin, du tror mig ju, när jag säger, att det icke var någon
snara för att få se din handstil! Jag har, så sant jag lefver,
aldrig haft en aning om, att det var från dig, jag mottog det
rikliga understödet, fast jag nog förstod, att du med din
inackordering hos oss blott hade en afsikt; att understödja den fattig
vordna prästfamiljen.»
Hon for upp.
»Robert, du får ej tro, du har ingen rättighet att tänka
att — — »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
