Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetare, som hans fantasi skapat, men intrycket af det nyss
timade uppträdet satt ännu fast; den gloria, han gjutit kring
arbetets söner, var upplöst och bortdunstad, och hans poetiska
st&mning var liksom krossad i skärfvor.
Missmodig steg han upp från skrifbordet. Det var första
gången som porten till hans strålande diktvftrld blifvit så omildt
uppryckt att låset ej mera slöt till, då han ville stänga den
emellan sig och verkligheten.
Nu — det kände han — måste nya intryck förjaga den
förhatliga scenen med tegelslagarne. Han visste nog, hvar han
åt sig sparat ett upplifvande medel, men detta var etteå
kostligt elixir, att det ej utan trängande behof borde tillgripas.
Men naturen, den var rik, outtömlig på skönhet, och där ville
han återvinna harmonien i sin själ.
Han kastade en lätt öfverrock öfver sin moderna sommar*
kostym, tog sin hatt och lämnade det tysta hotellet. Han
undvek promenaden, där nu stadens invånare togo sig den vanliga
eftermiddagsvandringen, vek in i en gränd och kom ut till de
ansenliga åkerfält, som åt denna sida begränsade staden. En
hårdt tilltrampad gångstig skilde en böljande rågåker från ett
angränsande klöfverfält. Emellan de fina, i guldglans skiftande
rågstänglarne lyste i stora buketter den bjärte blåklinten, hvars
färg bröts af rödklintens bleka blomkalkar och gråhvita ludna
knoppar, och kring den i en kraftigare färgton blommande
klöf-verns jämna matta drog sig en yppig bård af bländhvita
prest-kragar, högröd vallmo och gula ringblommor.
Solen gled starkt mot vester. I bländande klarhet hvälfde
sig himlen, och ned till jorden hvirflade lärkan under jublande sång.
Med diktarens blick uppfattade von Wogen aftonens
skönhet, men hans lystna åtrå efter att tjusas af denna skönhet
liksom bortskrämde den fridfulla stämningen. Han, skalden,
uppfattade blott spridda glimtar af den skönhetsflod, 1 hvilken han
ville bada sin själ. Han liknade den sömnlöse, som vill
till-tvinga sig sömnen och som känner, att den skyggt viker undan
för hans häftiga trånad.
Von Wogens misstämning tilltog i samma mån, som han
under sin vandring genom fälten närmade sig landsvägen, öfver
hvars ljusa yta små dammhvirflar dansade och tycktes gyckla med
de långa skuggor, som tecknades af några spridda träd vid vägens
kant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
