Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han var skald, och som sådan blickade han in i hennea hjärta,
visste, att hon helt och hållet var hans, hans utan ord, utan
behof af smekningar, utan alla utnötta formaliteter. En dag,
— kanske redan nu — om ett ögonblick, skulle han tyst draga
henne till sitt hjärta och...
Hennes drömmar afbrötos af ett harmset utrop från Otto;
han hade snafvat öfver en trädrot och stött foten.
»Har du skadat dig? Kom och sätt dig här på stenen!
Kom, mossan är torr och behaglig! Säg, har du sträckt
foten, Otto?»
De voro nu inne i skogen, och Otto, som fann det löjligt
att tillstå, det han endast stött sin stortå, lät af Agda leda sig
fram till det anvisade stora mossbeklädda stenblocket.
»Ar det farligt, Otto, foten är väl ej vrickad?»
»Nej, det går öfver. Kom sätt dig hår bredvid mig, Agda?»
Han drog henne med varsam ömhet ned till sig.
»Du är förstämd i afton, Otto. Jag har märkt det från
första ögonblicket.»
»Ja, hvem om ej du, min egen flicka, skulle väl förnimma
hvarje återklang af de strängar, som ljuda i min själ?» Han lade
sin arm kring henne och lutade sitt idealiskt sköna hufvud mot
hennee skuldra. »Här är mig godt att vara, här ensam med dig
och naturen. Ja, jag var förstämd, min Adga. Allt lågt, fult
och oharmoniskt är nedstämmande. Men jag visste, hvar jag
skulle återvinna jämnvigten. O, detta är ett himmelskt lifselixir!»
Han talade sakta, afbrutet och i underligt återhållsam ton,
eom om han behöfde med kraft tygla en frambrytande lidelse,
och blicken, som girigt mättat sig af hennes i kärleksglöd strålande
ansikte, tillslöt sig långsamt, motsträfvigt, medan hans arm ännu
fastare omfattade hennee midja.
Så sutto de båda i tyst berusning, båda förvissade om att
äga hvarandra för evigheten.
Himlen lyste rosenfärgad genom trädens pelarrader, syrsan
pep gällt i gräset, nu och då afbruten af ängsknarrens entoniga
rop eller en sångfågels sömniga aftonkvitter. Längre in iskogen
hördes en kvinnlig stämma i ett slags, rytmisk sång locka på
boskapen, medan ljumma luft böljor, bärande skogens och
åkerfältens kraftiga vällukter, drogo förbi med små afbrutna
hviskningar i någon enslig björks slokande krona.
»Hin skall ta dig, unge, om du drumlar till och tappar
flaskan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
