Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingrid tystnade och v&nde eig bort, gråten ville åter bryta
fram, och hon finge ej gråta, ty det skulle göra Lars modlös och
öka grefvinnans lidande.
»Hade de dftr nekat henne en fristad hos sig?»
»Jag vet ej, Lars, men grefvinnan sade mig, att hon ämnade
hyra sig ett par små rum i staden och till betjäning nöja sig med
en uppasserska, som gick från och till.» Ingrid talade fort, hon
kände, hur rörelsen åter hotade att kväfva rösten.
»Blir det då ingenting öfver åt henne, som hjälpt och tröstat
så många?»
»Ingenting. Sonen och hans stallbröder ha plundrat henne,
hon kunde ju ej låta namnet höljas af vanära.»
En tung tystnad inträdde i rummet, men därute hade
vårstormen öfvergått till en orkan, som tycktes skaka slottet i dess
grundvalar.
De båda tjänarna märkte det ej, ty inom dem stormade det
högre, farligare än där ute i naturen.
»Och vår framtid, Ingrid?» I
Åter slog hon från sig med handen; därpå sade hon
dftm-padt, men med blicken fäst på sin trolofvades upprörda
ansiktsdrag:
»Innan jag gick hit ned för att tala med dig, såg jag,
hur vår grefvinna vandrade från rum till rum, smekande hvaije
dftr uppstapladt föremål. Hon sade i sitt hjftrta tack och far väl
till de liflösa ting, bland hvilka hon lefvat.»
»Hvilka af dem — de minst värderika menar jag — håller
hon kärast?»
»Lars, du ämnar ropa in något åt henne? Gud välsigne dig.»
»Jag är ingen rik man, men det minsta jag bör göra för
grefvinnan, som föret bekostade min undervisning och sedan gaf mig
trädgårdsmästareplatsen här, är väl att ropa in några möbler
åt henne.» Lars talade med ansträngning, och rösten bröts,
då han för tredje gången sade: »Yår framtid, Ingrid?»
Ej heller nu svarade hon honom på denna fråga, utan sade
nästan tvärt: »Ja, det är det minsta, som vi böra göra för henne,
men vi kunna göra något mera.»
»Hvad då?» frågade Lars med aningsfull rädsla.
»Vi kunna gifva henne ett eget hem och själfva blifva hennes
tjftnare.» Hänförelsens eld strålade ur Ingrids ögon.
Han hade anat Ingrids tanke, ooh dock ryggade han
häftigt-tillbaka vid hennes ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
