Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, då han var hemma. Pojken kflnner lifvet både på höga
berg och i djnpa dalar; det blir något ai den pojken.»
Nu voro ftndtligen bladen åtskilda, och f. d. kyrkovfirden
Henrik Åkesson glömde hela världen för en diktad markisinnas
snaskiga kärleksäfventyr.
Men långe fick han ej dväljas i denna af lättffirdighet
mättade luft, som berusade den gamlé bondens Sinnen och som
för honom representerade stora världens seder. Han hade knappt
läst ett par kapitel, förrän bandhundens glada ekall bådade
kända gäster, och i samma ögonblick hördes ett lätt vagnsrassel
på gårdens stenläggning. ’
»Är väl baronens, kan jag tro!» mumlade gubben,
slängande benen ur sängen och smygande sig i strumplästen fram
till fönstret. »Jaså, bara hon. Då iå vi ej något parti i kväll*
Det är vål också bäst, att Bengt stannar ute hos skördefolket,
eljest skall en ha harmen att höra Elin gå och fråga och spana
efter, hur det går med utarbetet. Bengt blir nog bra, när han
kommer på sin rätta plats. Vi tillhöra en gammal
riksdagsmans-familj, och jag hade bara behöft sträcka ut fingret, så skulle
jag blifvit den femte, som representerat släkten.»
Gamle Henrik pratade jämt med sig själf, dock aldrig så
högt att orden urskildes ute i arbetsrummet, fast Elin många
gånger kände sig hemsk till mods vid att höra det ständiga
mumlet, och tjänstpigorna hviskade till hvarandra, att farfar
hade gäster så svarta, att de ej egde makt att visa sig för andra
ån honom.
»Friherrinnan extemerar jag ej; hon år så lik andra
människor, så det är rakt ingenting; men när han kommer hit,
får jag allt vara med, så han inte både vinner och lånar pengar
af Bengt. Jo, den baronen han är just en af de här!»
Gubben slog, cyniskt leende, med bakvänd hand på sin
trasiga bok, slängde sig åter i sängen och fortsatte sin läsning.
Elin hade med ett glädjerop sprungit upp ur väfstolen,
då hon såg den välkände lille korgvagnen köra in på gården.
Det ansträngande kroppsarbetet, hvilket eljest hjälpte henne att
nedtysta sina sorger och farhågor, ville ej i dag utöfva sitt
vanliga välde öfver hennes sinne. Svärfaderns orimlighet och
mannens fega tystnad vid den gamles gräl hade för länge
«edan framkallat tankar, som hon ej ville fullfölja. Hon hade
från barndomen blifvit van att betrakta hans släkt som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
