Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O, min Gud, kanske Valdemar tagit skjuts och kommit
hem i vår tomma, mörka stugal
Nelly dök ned i det torra diket och sprang med nedlutadt
hufvud, skyld af pilbuskarne, flåsande tillbaka mot hemmet.’
Dår var ingen; hon hade ej heller riktigt trott på den
ljusglimt af hopp, som bröt igenom den vilda ångesten; hon
visste, att det blott var ett irrbloss, födt af hennes skygghet för
att ej låta mannen ana hennes sjålavånda. Hon ref klåderna af
sig och låtsade sofva, då Björk trådde in.
Han lade sig, utan att såga ett ord, han visste, att hustrun
var vaken, men att hon ej hade något att såga honom om det, som
kvalde dem båda. Sonen hade ej brytt sig om att
telegrafera.
Följande dag gick, utan att något bud kom frän Valdemar.
Öfverstinnan skickade ned tidningen sent på eftermiddagen,
skickade den med muntligt bud att Valdemar fått de högsta
betygen i alla sina åmnen.
»Helsa och tacka öfverstinnan!» sade Björk med underlig,
klanglös ståmma.
»Helsa och tacka!» upprepade Nelly mekaniskt.
»Nu åro ni vål bra glada?» yttrade budbårarinnan, en ung
tjånstflicka, förundrad öfver makarnes liksom stelfrusna våsen.
»Glada? Ja, vi åro glada — vi trodde ju alltid, det skulle
gå bra», svarade Nelly feberaktigt. »Helsa och tacka!»
Björk vek upp tidningen.
»De festa väl lifvet af honom», sade han utan att se på Nelly.
Nästa dags afton visste de allt: Valdemar hade plötsligt
under studentsexan på examensdagen betett sig som en
vansinnig och blifvit förd till stadens sjukhus. »Hjärnblödning»,
sade öfverstinnan.
»Icke blind! Icke blind! Han är ju icke blind?» ropade
Nelly.
»Nej, nej, men hans lif...»
»Ja, det står i Guds hand,» afbröt hon häftigt, »men om han
mist synen, då hade jag varit en förlorad själ,»
öfverstinnan stirrade bestört på sin forna tjänarinna, utan
att förstå henne. Björk jämrade sig högt i sin våndefulla sorg
öfver son och hustru; han visste ej, att Nelly för alla dolt
ögonläkarens förbud och varning, dolt dem och varit nära vansinnig
af fruktan och samvetskval.
Wigttröm, Från Berretäten och Bondgårdar. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
