Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ed misstrogen blick sköt fram ur Karms vildt glänsande ögou.
»Han har varit betjänt, handlande, har lefvat pä — pä
andras styfrar. Jo, jag känner krutet.»
Vreden, eller kanske var det en bitter sorg, ville åter ta
makt öfver henne, men hon betvang sig, sväljde hastigt några
gånger, fuktade läpparne med tungspetsen och blef så herre öfver
sin röst.
»Får jag be fröken vara så innerligt god att af min lön
utbetala tio kronor i månaden till Hildas värdinna så länge, till
stackaren själf kan förtjäna något!»
»Men du själf då! Du får ju då nädtan ingenting; du har
ju förut en månatlig utgift för en fattig. Skall den dragas in?»
»Nej, nej! Jag har ju full kost här och kläder så det räcker
för ett år. Men de tio räcka ej för Hilda, det är det allra
värsta!» Karin vred sina stora, starka händer, så knogarne hvitnade.
»Jag skall sörja för, att det räcker, min lön är större än din.
Var nu bara lugn!»
»Fröken, kära, goda!» Karin ville kyssa den unga
föreståndarinnans händer; då hon ej fick detta aflopp för sina känslor,
slog rörelsen plötsligt om .till ett nytt fall af vrede mot
upp-hofvet till hennes kval. »Han skulle in på arbetsinrättningen,
om jag gjorde, som jag borde!» sade hon, sammanbitande sina
hvita, jämna tänder.
Där var något undangömdt i hela Karins sått under allt
detta. Fröken Sunddal anade, att Karin hade mer än ett skäl
till sin stränghet mot den forne betjänten, men frågor efter andras
enskilda angelägenheter låg ej för henne. Hon frågade sig
däremot själf, om Karin verkligen skulle kunna skilja de där
två unga människorna.
Hilda led ingen nöd, fast det såg ut, som om hon gjorde
det, så blek och mager hull hon sig. Karin påstod, att det kom
sig af luften inne i den trånga gatan samt af fur mycket
stillasittande. Sinnesoro eller sådant ville Karin ej höra ett ord om.
Det, som var skedt, stod ej till att ändra; nu var det bara att
uppfostra det oskyldiga barnet till en bra människa.
I hela denna sak hade Karin en min, som tydligen sade:
När jag furlåtit Hilda, så har ingen annan att säga ett ord om
henne.
Fröken Sunddal hade sina egna tankar om Hildas klena
utseende, men — Karin handlade ju fur den unga flickans eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
