Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de två tjänarne för deras trohet och mod, hvilka han velat sfttta
på prof, emedan han fraktat för, att någon af de många nnga
karlar, som arbetade vid Stöpeln, kunde få ondt i sinnet mot den
unga, ensamma jungfran.
Tjänarne låtsade tro hans ord, men höllo fast vid uppgiften
.att Signe var uppe i byn.
»Då år det väl min gesälls systrar, hon besöker?» sporde
han slugt.
rKanske det, ty de ha varit hennes lekkamrater», svarade
gumman.
Från den stunden väcktes mästarens svartsjuka mot den
unge Mo, och han vaktade i löndom på honom och Signe.
Snart nog upptäckte han, att Sven Mo gick till Signes hem,
då gesällen trodde mästaren vara på byns ölstuga, men Stöpel
sade ingenting till Sven om detta, ty han vågade ej yppa tvist
med sin konstskicklige gesäll, så länge det viktiga arbetet pågick,
men han fällde nu och då ett skämtfullt ord bland sina
dryckesbröder, ord med läderlappsvingar, fladdrande och flygande snabbt
i mörktet.
För klostrets fromme abbot biktade Signe såväl sin och
Sven Mos kårlek till hvarandra som ock de osanningar, hon befallt
sin tjänarinna att säga åt den vildsinte främlingen, och munken,
som kände till de onda rykten, hvilka nu gingo i svang om
jungfrun, gaf henne rådet att försaka sin kärastes besök, tills
tempelklockan blef gjuten, och Sven Mo var löst från sitt gesällsaftal
med sin mästare. »Då skall den nya klockan få sjunga dig en
klingande bröllopssång», lofvade priorn. Men em de fladdrande
orden med läderlappsvingar sade han ej något, ty han ville ej
drypa förtalets gift in i den oskyldiga flickans hjärta.
Ej häller nådde förtalet Sven Mos öron. Männen hade ej
lust att bära hans mästares ord till honom, ty om än ynglingen
ej, i likhet med Stöpel, tillät vreden råda öfver förstånd och
besinning, så var han dock ej den, som tyst tålde, att en
jungfrus goda namn blef skändadt, eller att hans egen heder fläckades
af bakdantare, och nu gällde det för hela socknen, att mästare och
gesäll voro .endräktiga vid arbetet, så att detta rätt kunde lyckas.
Svens systrar kände dock till det onda ryktet, men tänkte, att
det vore bäst att bära det fram till Signe.
Likt kallt eggstål skar det frambarna förtalet in i Signes
hjärta, och därvid förekom det henne först, som om hon verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
