Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvila på den ofullbordade taflan, medan han i allt lugn af
vaktade hennes ursäkter, åtföljda af det egendomliga, solrika leende,
som stundom liksom segrande genombröt det outgrundliga djupet
i hennes ögon och det något vfll strängt behärskade uttrycket i
hennes ansikte.
Hur ofta hade han ej försökt att fånga detta leende och
fästa det på duken 1 Så, just så borde hans sköna Malin Sture
le mot sin make, då han ändtligen bringar henne budskapet, att
den stränga modera förlåtit dem båda.
Men hade Sixten lyft upp sin makas nedböjda panna, så
skulle han nu i stället sett, hur det arbetade i dessa eljest så
lugna drag, hur det ryckte i de fina läpparne, då hon kväfde
de ord, som ville med ett enda slag skingra hans behagliga
konstnärsdrömmar.
Sakta drog hon sig undan hans smekande händer och
upplyfte hufvudet, men äfven hennes blick häftades vid den
ofullbordade taflan.
»Menar du verkligen, att Ruth borde nedlägga pennan?»
Bestört, nästan förbryllad, såg Sixten på sin hustru. Tänkte
hon så mycket på det väntade besöket af Lennart och hans fru,
att hon, midt i sin djupaste saknad efter barnen, kunde
sysselsätta sin fantasi med Ruths husliga förhållanden? Det var dock
troligare, att hon genom ett likgiltigt samtal ville söka bli herre
öfver sina känslor. Han smålog omärkligt, då han svarade, att
enligt hans åsikt skulle Ruth ha gjort det samma dag, hon blef
förlofvad.
»Men, om hon icke kunde det?»
»En kvinna, som älskar och blir älskad, försakar gärna
ryktbarheten för kärleken — när denna är af rätta slaget,
förstås.»
»Det är väl ändå ej idel fåfänga, som... Ja, jag vet, du
tror ej på Ruths kallelse; men förutsätt att en kvinna, sedan
hon blef gift, klart och tydligt kände, att hon fått en gudagåfva,
som måste bäras fram för världen, om hon ej själf skall andligt
förbrännas af den inre elden. Hur skulle du ställa dig’, i fall
det vore din hustru?o
»Det vet jag knappast», sade han, uppstigande från soffan.
Han fann samtalet något för långt för det afsedda ändamålet,
men han tilläde dock med en ton af innerlig öfvertygelse: »Jag
vet blott, att jag skulle känt mig gränslöst olycklig, om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
