Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men sä började den husliga lyckan kännas fadd och enformig
»eocieteten» vinkade, och hon trådde åter ut i denna brokiga,
skiftande och oroligt böljande sjö af tomma nöjen, af låtsade och
verkliga andliga intressen, af sann och hycklad kärlek till konst
och vetenskap, som fått namn af »stora världen.»
Lennart följde henne till en början, men likasom det gifves
en valfrändskap i den så kallade döda naturen, så eger en sådan
frändskap också rum till och med inom det mest formella sällskaps*
lif. Och så kom det sig, att Lennart rätt snart såg sin hustru
omgifven af en stab sådana personer, hvilka han halft omedvetet
räknat till de lättare elementen i deras stora umgängeskrets.
Det var allt för motbjudande för hans djupare natur att
sälla sig till denna stab. Hans yärldsåsikt var en annan, än den
som proklamerades af herrar och damer, h vilka, enligt hans mening,
togo sina åsikter alldeles fullfärdiga i andra och tredje hand.
Hans kunskaper voro allt för gedigna, att han skulle kunna
begagna dem till kastvapen och små gnistrande svärmare i ’dessa
samtal, där ett väl pareradt hugg gällde långt mer än en klart uttalad
tanke, och en fyndig elakhet ofta fick gälla för snillrikhet. Lennart
var en fint bildad man, estetiker i detta ords bästa mening och
icke utan kärlek till den romantik, 6om sträfvar att framställa den
ädlaste och skönaste sidan af människolifvet såsom den mest
beaktansvärda.
Kring Lennart slöt sig en liten krets liktänkande män, och
fastän denna grupp aldrig deltog i de litterära ordkrigen och
sällan gaf något omdöme om de nya konstalsterna, låg dår
något i den fåordiga gruppens hållning, hvilket uppfattades af
Ruth och hennes vänner som en tyst kritik mot hela deras upp*
trädande.
Lennart kände detta. Han hörde det i Ruths skoningslösa
utfall och öfverdädiga skämt, så snart det blef fråga om sådana
ting, som hon visste, att han vördade eller älskade. Det bifall,
hon vid dylika tillfällen skördade af eina beundrare, både harmade
och smärtade honom; men han var en allt för passiv natur till
att kämpa mot denna nervösa, sprittande, stortaliga flock människor,
hvilken föreföll honom likt lössläppt kvicksilfver, som delar sig i
allt smärre och smärre droppar, ju ifrigare man söker gripa de
glänsande pärlorna. Han betraktade dock Ruth som en äkta pärla,
förirrad in i denna glittrande, ofattbara massa, men att framträda
och rycka henne till sig, göra anspråk på henne som sin tillhörighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
