Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för detta drog sig hans, i en vias mening kvinnliga själ, hvilken
skydde att taga som ett rof det, som blott borde skinkas fritt och
otvunget. Han längtade, törstade efter, att denna oroligt flaxande
själ skulle söka ro och hvila hos honom; men han var för skygg
till att med kraftig hand gripa den, när den i sin oberäkneliga
zigzagsflykt kännbart träffade honom med ett slag af vingen.
»Stackars lilla fågels tänkte han dä med en smärtsam suck.
»Stackars lilla fågel, da fruktar buren och kretsar dig dödstrött
utanför dess dörr.»
Han hyste innerst i sitt hjärta det hopp, att hon snart skulle
flaxa sig trött och så söka frid och hvila vid hans trofasta bröst.
Men år följde på år, och hon tycktes komma allt längre och
längre bort från honom. De fingo med tiden fullkomligt skilda
sällskapskretsar, och då Ruth samlade sina vänner omkring sig
i hemmet, fann Lennart snart, att han icke allenast var öfverflödig
i kretsen, utan tillika en glädjestörare, och han inbillade sig, att
Ruth genom hans närvaro blott eggades till bittra utfall mot den
lifsåskådning, han hyllade. Och så drog han sig tillbaka till sitt
arbetsrum, så fort som höfligheten tillät honom att göra det.
Lennart misstog sig ej däruti, att Ruths satir aldrig var
skarpare och hänsynslösare, än då hennes man var närvarande i
hennes umgängeskrets; men olyckan var, att han ej anade hennes
hemliga förbittring öfver, att han aldrig upptog den handske, som
hon och hennes meningsfränder så spotskt tillkastade honom. Hon
fann det fegt och omanligt, att han tyst drog sig undan anfallen,
och det sårade henne, att han tycktes helt likgiltig för den
beundran och frivola hyllning, som henues manliga bekanta egnade
henne. Ruth förstod ej, att han satte henne så oändligt högt
öfver hela denna larmande flock, att han ståndigt hoppades, att
just hennes fullständiga frihet att välja eller förkasta skulle låra
henne att inse det flacka och tomma i all denna mångordande
vishet, som framför allt älskar att höra sig själf tala och ej eger
högre mål för sin verksamhet, än sin egen ryktbarhet och framgång.
Ruth var nu åter midt uppe i sin författareverksamhet och
utsände den en skizzen efter den andra; och allt bittrare blef
tonen, allt mörkare fårgen, och allt mer och mer gled hon
från den sunda och friska realismens strät ned på det område,
dår dikten viker för att lämna rum åt den formfulländade
skandalhistorien.
Lennart gjorde henne en gång uppmärksam på detta; hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
