- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
786

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men det gick ej an att anställa en vanlig jakt hftr; Tekla
måste tagas med fin snara.

»Ja, jag tror, att da ej kan bedöma detta. — Ack, om du
kunde! ty endast och allenast inför dig skalle jag kunna blotta
mitt inre; ty da har allt, som gör dig till den rätta
rådgifver-ekan för mig... allt utom det enda: personlig erfarenhet om,
hvad det skulle kosta mig att offra min begåfning på
huslighetens altare. •.»

V.

Det var ej helt och hållet list detta. Roth k&nde verkligen,
hvad hon sade; men i detta dnbbel väsen, som nästan blifvit till
natur, låg dock beräkningen under känslan.

Tekla bade blifvit krithvit vid Raths lidelsefulla ord;
hennes läppar ryckte häftigt, och oförmögen att längre behärska
den storm, som detta samtal uppref inom henne, brast hon i
våldsam gråt.

Detta oväntade utbrott försatte Ruth i den djupaste
bestörtning, och nu slog hon, utan eu tanke på annat än på att lugna
* Tekla, armen kring hennes skuldror och drog sakta hennes
hufvud intill sin barm.

»Kära, kära Tekla, förlåt mig för det jag sårat dig! Tro
mig, jag ville ej tillfoga dig någon smärta, men jag anade
ju ej —»

»Nej, du anade ej, att du bredvid dig hade enhustra, som
under tio år gjort det offer, du nämnde, men som nu ej, sedan
barnen kommo bort, längre kan tysta den manande röst, som
bjuder mig att ej för alltid fängsla min tankes barn i min
skrif-bordslåda.»

Tekla hade lösgjort sig från Ruths smekande händer och
stigit upp. Där låg en fri, stolt värdighet öfver hela hennes
uppträdande, då hon gick fram och öppnade en låda i sitt skrifbord.

»Se här, Ruth,» sade hon bekämpande sin rörelse. »Här
ligga några, som redan äro döda — de fingo ej se dagen, medan
det ännu var tid för dem att verka; andra torde väl ännu vara
lif i. — Den här lilla är ej många veckor gammal, och jag vet,
att jag därigenom sagt ett ord, hvilket jag länge, långe väntat»
att någon annan skulle uttala.»

Hon lämnade Ruth ett litet skrifvet häfte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0786.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free