Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»öppna, jag mAste tala med dig!»
»Jaså, du, Tekla! — Jo, detta var sannerligen en kritik,
som kan göra en galen!» ropade Ruth, pekande pA tidskriften
som blifvit skickad benne i korsband. »Ja, du har naturligtvis
lftst den redan; det Ar vatten pA Karls kvarn.»
»Nej, jag har ej läst den, och jag —»
»Ja, du behöfver ej beklaga mig! Jag vet, hvarför Specht
har gjort det. Han Ar harmsen öfver mitt pAstAende, att
mAn-nen ej äga något moraliskt mod; därför har han hAr, bit för
bit, sönderplockat hela mitt författarskap med en hänsynslöshet,
som år nästan sublim. Hör bara!...»
»Först vill jag veta, hvem som gifvit diglof till att afsAnda
det manuskript, jag lAnade dig, och hvem du behagade inviga
i mina enskilda förhAllanden?»
»Är berAttelsen redan hAr? — Ja, se dAr Ar den! Jag
skall sAga dig, att detta Ar en ofantlig utmArkelse för en
alldeles okänd nybörjare, ty du kan begripa, att du är fullkomligt
anonym. Specht fick blott veta, att det var en bekant, som jag
önskade hjälpa fram. — Men den här kritiken, den ställer
honom i ett nytt ljus. Han är dock en verklig man och...»
Hon tystnade, men kindernas växlande färgspel och skiftningen
af mörker och bländande blixtar i de oroliga ögonen talade om
det häftiga vågsvallet i hennes känslor.
Det var nästan med vämjelse, Tekla vände ryggen At denna
ryktbara kvinna, som offentligt debatterade de mest allvarliga
samhAllsfrågor, men som i verkligheten blott Agde tanke för
sina egna framgångar, och som nu, dA en strAng dom Andtligen
var fälld öfver arten af hennes författarskap, slets emellan sårad
fåfänga och nyfikenhet öfver den förmenta upptAckten af en helt
ny sida hos en af sina gamla kurtisörer.
»Går du, Tekla? Vänta, jag följer med!o ropade hon med
en ny omkastning i tankegången. »De två vise männen, Lennart
och Karl, tro naturligtvis, att jag är förkrossad, förintad. — Se,
där mötas de nu ’unter den Linden’ och beskärma sig, förstås,
öfver, att Specht... Men där vill jag ha ett ord med i laget!»
Hon flaxade förbi Tekla i dörren och nästan sprang ned i
trädgården och bort till herrarne, innan desse hunnit växla ett
par ord med hvarandra.
»Ni behöfva ej ta likbjudareminen på er!» ropade hon med
ett litet konstladt skratt. »Jag dör ej för så litet. Det är för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
