Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, dessa bortbytingar, som du kallar din själs barn, ha till
den grad utarmat ditt. hjärta, att det ej eger en gnista kärlek
för de tvä små varelserna där borta, som nu hylla sig till Tekla.
Det skalle sannerligen ej förundra mig, om de trodde sig vara
moderlösa I»
Lennart vände sig hastigt på klacken och ville gå bort till
Tekla, som stod omringad af alla fyra barnen under de låga
grenarne af ett stort körsbärsträd, hvars mörkröda fruktklasar
hon utdelade mellan dem.
Ruth grep honom i armen med sina båda händer. »Lennart,
hvad menar — hvart går du?» flämtade hon.
»Till mina barn. Jag kan ej begära, att Tekla helt och
hållet skall egna sin tid åt dem dessa par dagar, min syster är
frånvarande. Så snart hon återkommer hit, resa vi hem.»
Det var med svårighet, han fick makt öfver sin stämma,
men han ryckte armen lös från hennes tag så häftigt, att hon
vacklade.
»Hvad är detta? Karl, hvad är det? Hvad menar Lennart?
Vill han fara från mig? Taga barnen?» Den lilla kvinnan, som
så ofta låtit sin fantasi föra en frivol lek med möjligheten af
en skilsmässa, måste nu, vid blotta misstanken om att Lennart
åsyftade en sådan, hålla sig fast vid sin brors arm för att ej
sjunka till marken.
Sixten hade knappast någon klar föreställning om, hvad som
föregick mellan de två makarne, fast han hade hört hvart ord.
Hans tankar dröjde hos den högväxta gestalten där borta, som
ansträngde sig för att nå en stor klase körsbär, hvilken var
föremål för gossarnes lifliga beundran.
»Lennart, du — var snäll och hjälp min minste pys upp i
trädet här!» hörde Sixten henne ropa till Lennart, då denne
närmade sig, och rösten hade sin forna, ljufva klang. Det föreföll
honom nästan som en öfverraskning, att den ej fått Ruths skarpa,
häftiga tonfall.
»Hvad menade Lennart? Karl, hvad var detta?» ropade
Ruth ånyo.
»Se så, sansa dig, Ruth! Jag är ej van vid uppträden», sade
brodern och skakade henne ifrån sig med en min af ovilja.
»Det tjänar ej till något att ställa till scener, då man, som du,
af tom äregirighet spelat bort både makens och barnens kärlek.»
»Spelat bort — den —!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
