Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, spelat. Förstår du’ ej &nnu, att du lekt med allt,
din beg&fning, dina plikter? Jag tycker, att det är helt naturligt,
att Lennart tar barnen; de kunna ej ha nAgon kärlek till dig.»
Hon fattade sig under denna straffpredikan, fastän hon blef
sä blek, att brodern ovillkorligt utsträckte handen för att stödja
henne. Ruth vek &t sidan, och Sixten tyckte, att hon mera
liknade en sömngångerska än en uppskakad människa, di hon
gick tvärs öfver gräsplanen för att fortare uppni gruppen under
körsbärsträdet.
Lennart och Tekla märkte henne ej, förr än hon sakta
sköt undan denna senare, som sökte lugna Ruths lilla flicka.
Barnet hade midt under njutningen af de mogna körsbären fitt
ett iterfall af sorg öfver sin misslyckade jakt pi sparfven.
Ruth böjde sig hastigt ned, lyfte upp barnet pi sin arm,
lade hennes mörklockiga hufvud intill sin bleka kind, men
för-mådde ej tala ett ord. Flickan sig först liksom spörjande upp
i moderns bleka ansikte; därpi kommo vtvi smi körsbärsfärgade
händer fram under förklädet och började ifrigt klappa och smeka
de hvita kinderna.
Gossen såg med en förskräckt min pi systerns allt
djärf-vare och djärfvare tilltag, och di lillan med girig fröjd tryckte
sin lilla tillsölade mun pi moderns darrande läppar, di släppte
han faderns hand för att gripa den, som modera räckte ut mot
sin son.
«Har du fått frilof frin den elaka skrifningen, mamma?
Fi vi nu vara hos dig? — Barnen nere vid badet säga, att
dina rätta barn har du i ditt skrifbord... Det är ju ingen
sanning, mamma? Aro inte vi de rättaste?»
Ännu hade Ruth ej förmitt öppna läpparne, hon hade
liksom i dvala sjunkit ned pi en soffa under trädet; men när nu
gossen, den store, vackre gossen, slöt sig tätt intill henne, då
sjönk hennes ansikte ned mot hans hufvud och ingesten löste
sig i tirar, hvilka en efter en, liksom med svårighet, vällde fram
under de slutna ögonlocken.
»Pappa, mamma är ledsen, hon gråter», sade gossen
half-högt, för att blott höras af fadern; han såg ej, att Tekla genast
dragit sig tillbaka, och att kusinerna voro försvunna.
Lennart stod kvar, han kände, att det i denna stund tillkom
Ruth att afgöra öfver deras framtida förhållande till hvarandra.
Men i hans blick låg en djup ångest, blandad med ett doft
medvetande om att ha gått för långt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
