Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den bergtagna.
fver det flacka, delvis kala slättlandet reser sig
Stens-hufvud, klippan i hvilken den gamle jätten sedan
urminnes tider bott i sina hvälfda stensalar, öfver
hvilka skogen spänner ett nät af rötter. Det kunde väl vara
mödan värdt att fara dit och höra, om den gamle ännu lefver
där inne.
»Kära människa, är hon bara för den skull kommen hit
en så omänskligt läng väg?» sporde den gamla bondhustrun
och med en teaterhviskning till min följeslagare: »Ar människan
redig i hufvudet?»
»Ja, bevars; men ser, mor Karna, de lärda i alla land
vilja nu ha reda på de skånska historierna.»
Då log gumman ett förnöjdt leende. »Nej då! Ar det
gamla och rätta nu kommet till heders! Ja, då skall jag
förtälja och, kära människa, skrif gärna upp print och bit, för det
är dagens sanning! Jag härstammar ju själf från henne, mor
Cimbris, som hon kallades, eljes hette hon Cilla Brink och var
min mormor.
Så långt hon kunde minnas och ännu mycket, mycket
längre tillbaka i tiden lefde jätten i Stenshufvud, och i min
mormors tid var han lika kry.
Han höll sin hand öfver skogen, och det kunde behöfvas,
ty folket här omkring skulle eljes ha dragit stam och etockds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
