Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig just upp ocb tänder sitt talgljus i sin stuga, när hon hör
en häst gnägga. utanför sin dörr. Hon undrade öfver, att
hon ej hörde minsta ljud af hofslag och tänkte naturligtvis, att
det kunde vara ett upptåg af bäckhästen eller näcken, som ville
locka henne ut, och hon, som var en aktsam, förståndig kvinna,
skulle nog akta sig iör att ens titta ut på den lede
gyckel-makaren.
Men i ett nu står en gestalt med svarta järnhandskar på
händerna och ett svart järnansikte och järnhufvud, stor och högr
i stugdörren, och utan att mäla ett ord tecknade han till
mormor Cimbris, att han kommit för att hämta henne till en sjuk.
Mormor Cimbris kände nog af världen och sitt ämbetes
plikter för att veta, hurusom äfven döda mödrar pläga anlita
sådana ämbetskvinnor, och hon var villig att i allt uppfylla sina
skyldigheter. Och så kastade hon i hast en kapott på sig,
menande att det blef väl ett besök på den kalla kyrkogården, där
någon afliden väntade och längtade efter hennes hjälp. På jätten
tänkte hon ej ens med en half tanke.
Järnmannen band så en duk för hennes ögon, lyfte henne
upp på hästens länd, och det bar af i susande fart; men ej ett
ljud hördes af gångarens hofvar; mormor Cimbris kånde
sken-barligen, att de foro fram högt uppe öfver jorden.
Med ett ryck stannade gångaren; mormor Cimbris lyftes
ner, ty hennes händer voro bundna, på det hon ej skulle kunna
lyfta på ögonbindeln. Hon kände nu, hur någon tyst och
ljudlöst förde henne öfver stenhällar och korta trappsteg, tills de
6tannade någonstädes, där luften kändes ljum och fuktig. Då
löstes hennes händer, bindeln togs från hennes ögon, och till sin
häpnad såg mor Cimbris, att hon stod midt i en af jättens salar.
Det var ett ofantligt rum, med pelare under ett lågt, hvälfdt
tok; inga fönster funnos där, men i skenet från en lampa af
guld skymtades en bädd af idel silke, och på den låg en uog
kvinna, som tecknade till henne att komma närmare.
Hade mormor Cimbris förut tviflat — hvilket hon dock
långt ifrån gjorde — att hon var förd in till jätten i
Stens-hufvud, »å blef hon nu förvissad därom, ty på bädden af silke
låg den bergtagna Else, blek som den blir, som ej på tretton
månader sett solens ljus eller Guds fria himmel, men fager som
skogens konvaljer var hon ändå, sa’ mormor Cimbris. Dock
var det den bergtagna förment att tala med annat än tecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>