Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plantorna, h vilka et odo i täta rader på fönsterbrädorna och i
grupper på fönsterborden samt på golfvet. Fru Gudrun böjde
äg mödosamt ned till dessa senare; de måste bort, för att lämna
plats för hennes säng. I den färglösa morgongryningen
skymtade hon nya skott, som str&fvat upp möt det svaga ljuset; nu
måste dessa sträfsamma lif förtvina, förintas; här fanns ej längre
plats för det, som kallas — onyttigt.
Allt, som omgaf den ensamma gamla, talade nu i bilder
till henne, och den symboliska likheten i de till undergång dömda
växternas och hennes eget öde väckte åter den för några korta
minuter domnade ångesten. Under sakta kvidan sjönk hon ned
på en stol och slog händerna för sitt ansikte: »Herre, fräls mig
till kropp och själ, att jag icke förgås i förtviflan! — Sänd en
stråle af ditt ljus i detta mitt mörker! En glimt från härligheten
i ditt paradis, att jag må förnimma din närvaro!»
Stilla, orörlig, domnad af kampen mot förtviflans dämon,
satt den lefnadströtta, satt till hon spratt upp, väckt af ett
skimmer under de tunga ögonlocken och slog upp blicken med en
rädd tanke på förtärande eldslågor. Hon såg nu hela rummet
fylldt af purpurfärgad glans, som lekte och log med alla gröna
blad och alla små kvistar, som funnit vård och hvila där inne
under midvinterns djupa mörker. En underlig bäfvan grep den
ensamma; sakta trädde hon fram till fönstret och blef stående
där med sammanknäppta händer, som stode hon inför ett stort
under. Nyårssolen gick upp i sin rikaste konungsliga purpur, i
sin mest strålande prakt och förlänade glans åt skogens mörka
stammar, gaf färg åt vissnade strån samt kastade så plötsligt en
strålknippa in genom fönsterrutan och tycktes tända sju flammande
eldslågor bland de frodiga geraniemas breda blad.
Detta var undret. Svaret på bönen om en glimt från Guds
härliga paradis.
Fru Gudruns förgätna, gömda kaktus bar i en klunga !sex
halfutslagna blommor och öfver dem en med öppen eldröd kalk,
i hvars botten ett skimmer syntes som af ett outgrundligt haf,
ur hvilket i midten af ett strålknippe blommans blomma steg
upp för att i glädjetårar vittna om det eviga lifvets outgrundliga
mysterium. _
Detta var undret, svaret på bönen om*ett tecken från lifvets
herre; detta var en symbol på sex arbetsdagar — sex tider af
arbete, ännu icke helt fullbordade, och så den sjunde, den siste
Wigitröm, Från Herresäten och Bondgårdar. 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
