Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är befäst genom ett tvä fot bredt dike, öfver byars balftorkade
dy en brädbit är kastad som brygga. Innanför denna graf för
allt slags afskräde höjer sig en jordvall, och på denne gro törne
och fläder i ogenomträngliga snår, men en brescb i vallen med
en stätta förmedlar ytterligare inträdet till den hemlighetsfulla
ffistningen.
Mor Nils Lars framtränger med dödsförakt främst, tar
bryggan i ett steg, går löst på ståttan,’viker åt sidan. »Främmande g&
före!» säger hon, döljande sin rädsla under ett sken af höflighet.
Den främmande rycker fram och mottages af ett gällt skrän
från en vingklippt kaja, som sitter på ståttan och tittar uppåt
i ett mossbelupet plommonträd, dår en röd- och hvitstrimmig katt
sitter och retar henne. Vid ett nytt skrän från fågeln dyker
katten ned från trädet, fräser ett tag mot gåsterna och går med
svansen upplyft och formad till frågetecken framför dem, åtföljd
af kajan. I närheten af stugan försvinna de båda bakom en
grupp krusmynta.
»Nu får hon bud om besök», nickar mor Nils Lars
hemlighetsfullt. »Nu göra vi bäst i att tala tyst».
Solen gassar het, trädgårdens örtsängar se dufna ut, mor
Nils Lars drager sin silkesduk ordentligt fram öfver hjässan och
jämkar knuten under hakan men är fortfarande orolig. Ingen
människa synes till, men den öfre halfdörren till förstugan står
vidöppen och lämnar inblick öfver en murad spishäll, på hvilken
några halfkolnade bräder ligga och ryka; det trånga rummet
utgör både kök ocb förstuga. Mor Nils Lars lyfter järnhaspen
från den nedra dörrbalfvan, trycker sig intill dörrstolpen och er*
bjuder åter den främmande att gå före henne; ej ett ljud, utom
deras steg på golfvets kullerstenar, förnimmes i huset.
Modigt lyfter den främmande stugdörrens slitna träklinka
och skjuter upp dörren. En stark lukt af dyfvelsträck, blandad
med kamfert, hvitlök och malörtsbrännvin, slår emot gästerna;
den främmande ryggar tillbaka och kippar efter andan,
nämndemansmor föser henne öfver tröskeln, ögat uppfattar först blott
ett matt, grönaktigt skimmer, som fyller stugan, och i hvilket
några figurer tyckas simma, likt grodor i en göl grönt vatten.
Stugans små solbrända fönster äro tätt tillslutna; utanför dem
står en vildapel med rikt löfverk och fruktkart.
»Guds fred bär inne!» hälsar mor Nils Lars i högtidlig
besvärjarton, och tre otydliga stämmor svara: »Tack!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
