Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela framtid var tryggad mot fattigdom, utan att hvarken Hugo
eller hon sjålf behöfde försaka eller spara det allra minsta för
detta ftndamål.–
Men hur det var, blef det henne allt svårare och svårare
att under de föreskrifna villkoren besöka barnen, och dårför fick
slutligen öfver ett år — kanske närmare två — gå, utan att
hon såg en skymt af dem.
Nu borde de båda vara i skolåldern.
Hugo och hon hade ett elegant, rymligt hem med alla de
bekvämligheter, som den nyare tiden skänker åt andra
samhällens rikaste medlemmar; här voro de tillgängliga för alla.
Men där låg någonting tomt och dödt öfver deras hem, och det
föreföll Emma, som om det vore hyrdt på kredit allt detta,
och att hon hvarken hade rättighet att flytta undan en möbel
eller rubba något som hälst i den af kusin Frans en gång
fastställda ordningen.
Ingen af makarne uppehöll sig någonsin längre i sänder i
deras gemensamma lokal; de intogo sina måltider ute och på
olika timmar och ställen, ty deras skilda göromål kräfde detta.
Men då arbetstiden på kontoren ej var allt för lång, så hade
de många timmar öfriga för sig själfva. Detta var så inrättadt,
på det alla samhällsmedlemmarna skulle ha tillräcklig tid för
att öka sina kunskaper och odla sitt förstånd.
Men redan efter de första två åren hade både Hugo och
Emma totalt förlorat lasten för allt sådant. Hon försökte att
odla sina anlag för konstmålning, men tröttnade också snart vid
detta. Hvartill tjänade väl i det hela konsten? Emma led
blott hon såg en skymt af ett ritstift. Allt sådant bara påminde
om de dår fyra åren i deras lilla hem i Sverige.
Det kunde ej längre döljas: de två leddes ohyggligt i
hvar-andras sällskap, och Emma visste mycket väl, att de ej hade något
att säga h varandra, därför att ingen af dem vågade tala om barnen.
Emma anade, att fadern ej häller vågade besöka de
stackars små.
»Hör, Emma», sade han tvärt en afton, sedan de båda
för-gfifves sökt få ett naturligt samtal i gång, »jag bara besvärar
dig genom att komma hit, och det är ju här ingalunda
nödvändigt, att gift folk bor tillsammans. Det blir trefiigare att träffas,
då vi besöka hvarandra som gäster — vänner — förlofvade —
bur det faller oss in. Jag flyttar härifrån i afton.»
Wifttröm, Från Btmtiten oeh Bondgårdar. 57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
