Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu rann hans sinne öfver, och i Läftigt mod ryckte han
henne upp ur bädden och bad henne draga dit, där hon var
hemma; hon hade långe nog fört hans själ in på förtappelsen»
väg, nu ville han blifva frälst från henne.
Styrmannen hörde uppträdet och såg äfven hafsfrun störta
uppför kajuttrappan samt från däcket hoppa rakt ner i hafvet,
just där skeppsjullen lagt till vid skutan. Hon sågs ej vidare
till på skonerten under hela denna resa.
Följande vinter kom kapten Wasserman till Högaberg, och
dit förde han, vid jultiden, den unga, ljusa flickan som sin brud.
Där vardt då fröjd och gamman tills fram på våren; då gick
kaptenen åter till sjös med sin skonert; hans unga hustru följde
med honom på färden.
En natt, då fartyget låg i vindstilla och tjock dimma i
Kattegat, dök hafsfrun med ens ur vågorna och svängde sig upp
på däck, där kaptenen stod ensam.
»Nu gäller det lif och gods, kapten Wasserman,«» sade hon.
»Jag håller en orkan här i min högra hand; jag vräker dig,
fartyg och allt ned i det mörka djupet, om du ej bringar mig
det offer, jag begär.
Bäfvande bjöd kaptenen henne både silfver och guld som
lösen för de lif, hvilka voro om bord; han bjöd henne last och
skuta, men hon afslog alla hans anbud.
Då uppträdde styrmannen med en altarbok i handen. Nu
lät hafsfrun pruta med sig, ty sådana varelser kufvas genom
åsynen af heliga ting. Hon begärde nu blott ett lif. Kaptenen
skulle köpa sig fri från storm och undergång genom att offra
sin unga hustru, gifva henne åt hafsfrun.
Nu började dock styrmannen läsa högt ur altarboken;
hafsfrun satte hånderna för sina öron och skrek, att hon
ögonblickligen skulle släppa orkanen lös, om hon ej fick den dyrbarhet,
som kaptenens hustru bar under sitt bälte.
Det var ej tid till lång besinning, ty hafvet började redan
upptorna underliga vågor, och då kaptenen visste, att hans
hustru bar ett ur, rikt besatt med diamanter, under sitt lif—
bälte, antog han, att hafsfrun önskade denna dyrbarhet som
offer-gåfva, och han ville genast gå ned till sin hustru i kajutan för
att hämta uret.
Men hafsfrun höll honom tillbaka.
»Svärj mig blott en ed vid den svarta boken där, att du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
