Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar efter en redan utkämpad storm eller förebud till en
kommande; hvem tänker på sådant, när en plötslig stormil tyckes ha
nedbrutit det spirande vårlifvet i ens eget hjärta? —
En ung man och en ännu yngre kvinna arbetade sig med
slappa, långsamma steg uppför sluttningen. De gingo efter
hvarandra på en smal gångstig, som emellan ängsremsor, enstaka
hus och ladugårdsbyggnader ledde från staden, hvilken med sitt
tvärhuggna kyrktorn och sina masttoppar endast svagt skymtade
fram ur ett gråblått, tätt flor, väfdt af den nedhvirflande
skorstensröken.
Uppkomna på höjden vände de två vandrame sig om och
blickade nedåt på den fängslande landskapstaflan. Men det
skedde troligen blott af gammal innött vana, ty deras underligt
stela drag lifvades ej därvid, deras hårdt sammanpressade läppar
öppnades hvarken till ord eller leende, och liksom uppgifna af
trötthet sjönko de båda slappt och tungt ned på ett par
halfmult-nade stubbar invid kastanieträden och i lä af den gamla ruinen.
De sågo ej på hvarandra. Flickan drog sin långa
vårkappa fastare omkring sig och försökte gifva sig en käck
hållning, men därvid började hennes läppar darra och stora tårar
vällde fram ur ögonvrån. Hon slöt ögonen för att hålla tårarne
tillbaka, men de droppade en efter annan ned från ögonfransen,
och med en liten otålig rörelse värde hon sig så, att den unge
mannen blott kunde ee hennes nacke. Han flyttade sig ej ur
fläcken, men med sin eleganta promenadkäpp gaf han sig till att
gräfva i en mullhög, som om hans lifs lycka berott på, att den
blef utjämnad.
Vinden kom med en kraftig doft af harts, våt, ångande
mulljord och en tillsats af den egendomliga, lökaktiga lukt, som
uppstiger från en del af de första vårväxterna. Några vissna blad
drefvos af en yster hvirfvelvind upp ur deras vinterläger och
dansade kring det unga paret; de gåfvo flickan en önskad anledning
att taga fram sin näsduk.
»Jag tror, jag fick något i ögat», mumlade hon.
Näsduken dolde dock ej skälfningen kring läpparne och
hakans lindriga darrning.
Hans blick sökte hennes, men studsade tillbaka och irrade
rådvill omkring på marken, tills den fBste sig vid den stora
bruna jordklimpen vid hans fött er. Mekaniskt förde han
käppspetsen mot mullhögen, men hejdade sig då han såg, att dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
