Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nästa ögonblick stodo de eida vid sida, grepo tag i hvar
sin ände af byggnadsverket och buro det varsamt upp till gluggen,
lade det ned, skakade vingarna, insöpo luft och togo åter fart,
nu för att bära kvisten in genom den smale gluggen.
Skuldra vid skuldra arbetade de tu; hufvud höjdes, hufvud
sänktes, vingar breddes och skrapade mot muren, starka fötter
spände emot, brösten tycktes hvälfde sig kraftigare under det
blanka fjäderpantsaret, och stjärtpennorna spredo sig under arbetet.
Men allt var spilld möda; det var själfva öfvermåttet i det nöd- ■
vändiga bosättningsmaterialet, som utgjorde det oöfvervinnerliga
hindret för boets byggande.
»Det lyckas ej», sade Bertha halfhögt.
»Det beror på», menade Hugo.
Fågelparets sträfvan hade för dem fått ett lifsinnehåll.
Solen stack nu upp öfver kanten af en gulhvit sky vägg
och Bände plötsligt en glänsande strålknippa ned öfver ruinen.
En bred stråle trflffade de två fåglame och återstudsade i
gnistrande glans från deras mörka kroppar, som tycktes vara formade
af stål och emalj, där de nu aftecknade sig mot den rödbrune
tegelmuren.
»De uppgifva saken!» Berthas röst var hes. Hugo
skuggade ögonen med handen och stirrade på det nu orörliga
fågelparet.
Plötsligt tycktes hanen hafva fått en ny tanke. Han sänkte
med en bård, kantig rörelse näbbet ned mot den motspänstige
kvisten och gaf den ett hugg, så att små skärfvor af barken flögo
omkring hans hufvud. Honan följde hans exempel; inom kort
var virket deladt i tre stycken, hvilka med feberaktig brådska
infördes i boet.
Bertha drog en lång suck af lättnad, hennes ögon och
kinder brunno, men hon undvek att se på Hugo.
»Vi få väl gå ned nu,» sade hon.
»Och formligt tillträda vår långa väntan. Ja, om vi ej —?»
»Hvad, Hugo?»
»Kunde bo i två rum, men —»
»Men jag har ju redan ett sådant litet bo; dår fattas
ingenting, som kan behöfvas för ett par anspråkslösa mfinniskor. — Du
får dock tillåta mig att taga emot elever i en del moderna
handarbeten.»
»Det förstås, att vi båda få arbeta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
