Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föräldrarnes harm, eklaterades. Ingeborg flyttade icke ens ur
det rika hemmet, där hon blifvit husmoderns hjälpreda, men hon
blef så småningom den kyliga, reserverade, unga dam, som fem
år senare ärfde Norrbydal och tog egendomens förvaltning i sina
egna händer. —
»Ulla du», sade nu plötsligt Ingeborg, »jag har gått och
tänkt på, att du nog, i mer än en mening, lider af köld hos mig.
— Du vet mer än väl, hur välbehöflig du är som min
arbetskamrat, men jag är rättvis nog att inse, hur enformigt ett sådant
lefnadssätt är för dig —.»
De hade båda stannat och vid den snabba blick, Ulla
kastade på sin kamrats ansikte, upptäckte hon ett par glimtar i
de stora, djupblå ögonen, som skvallrade om, att lifsvågor rörde
sig under isen. — »Enformigt! Prat! Huru många förelöpare
har ej solguden sändt till Norrbydal under dessa sex månader,
du och jag regerat häratädes? När papperskorgen flödar öfver af
de varma utgjutelserna, kommer han själf — till mig förstås»,
log Ulla och nickade skälmaktigt —så började de åter ta ut stegen.
»Jag skall hädanefter bränna friarne till Norrby dal, eller
åtminstone deras bref; jag besvarar naturligtvis aldrig dylika
affärs förfrågningar, emedan frimärken ännu ej medföljt. —
Värdiga förelöpare i sanning till din väntande solgud. Skulle du
tycka om att vara föremål för männens affärsspekulationer, Ulla?»
»Jag skulle åtminstone ej taga det vidare tragiskt. — Men
hvad, höres ej slädbjällror, Ingeborg?»
»Jo, sannerligen, och det borta från stenbrottshållet, där
vfigen ej är uppskottad! Det är väl någon bonder som på
förhand firat jul på gästgifvaregården och sedan velat köra
genvägen uppåt bygden. — Tyst! — Där ropade någon på hjälp!
Någon bar råkat i olycka i stenbrottet! — Här, här, Ulla, måste
vi igenom skogen, jag känner vägen dit, skynda bara!»
Ingeborg gick utan betänkande före emellan de slokande granarna,
där snön låg djup, men jämn, orörd af vinden. Ulla följde
efter i hennes spår, med kappan uppdragen till höfterna för att
skydda pelsbrämen; rop och skrik af en gäll pojkröst
påskyndade stegen.
En kullstjälpt släde, med hästen nedsjunken till marken i
en drifva och en vettskrämd pojke, var den syn, som mötte
Ingeborg, då hon kom ut på den skogsröjde platsen vid
sten-brottet. xSkrik inte, pojke, utan svara. Ar du ensam hår?»
Wigttröm, Från Herrttåltn och Bondgårdar. GO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
