Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veckan», yttrade hon i höfligt beklagande ton. »Men vi kunna
s&nda ridande bud till järnvägsstationen.»
»För ingen del för min skull», sade han ifrigt. »Jag vill
ej riskera att* få satt in mitt brutna ben i någon tidning och
sedan bli pinad med skriftliga förfrågningar.»
»Men eder fru?» höll Ingeborg på att fråga, men hejdade
sig; en obehaglig förmodan, att allt ej var väl ställdt med
främlingens familjeförhållanden, smög sig isande öfver henne; hon
ställde fotografíen tillbaka på bordet och sporde, om han önskade
fördrifva tiden med läsning. Norrbydal kunde bjuda på ett
tämligen godt bibliotek. Jo, han vore tacksam för någon förströelse;
han fruktade, att han på morgonen knappt sagt tack till husets
härskarinna, han var så nedtryckt just då; nu ville han bedja
fröken von Zenk framföra hans ursäkt och stora tacksamhet.
»Ni gör henne eder mycket förbunden, om hon slipper höra
ett ord om tacksamhet», sade Ingeborg nästan häftigt. »Vi äro
väl inga djur, som skulle kunna lämna en förolyckad människa
åt sitt öde. Nu kommer Greta med eder frukost, och här ställer
jag en ringklocka bredvid er; ring bara, utan alla
omständigheter, när ni önskar pågonting», tilläde hon i hjärtligare ton, då
hon såg det sorgsna draget åter lägga sig öfver främlingens
ansikte.
Hon lämnade honom i stark misstämning, förargad öfver
det dumma påhittet att låta Ulla utgifva sig för husets värdinna,
hvarigenom hon försatt sig och henne i en falsk ställniDg till
den objudne gästen. Det oklara i hans väsen verkade äfven
obehagligt på henne; gubben Arp hade sagt, att han var
landt-brukare, men i så fall kunde han väl icke helt och hållet
lösrycka sig från plikten att underrätta familjen eller husfolket om,
hvar han befann sig, då han ju måste förstå, att ett benbrott ej
läktes på några få dagar. Vidolf hördes som ett själftaget namn,
det var något af så kallad halfherre däri, och dock föreföll
främlingen vara en fullständigt bildad man. Möjligen tillhörde han någon
god familj, var själf kanske en af dessa »agronomer», som med
otillräckligt grundkapital inlåtit sig på egendomsköp, gift sig,
left högt och kommit på obestånd samt af nöden tvingats till
att söka en tjänares plat3. — Nå, hvad angick det egentligen
henne? Kunde hon bara hindra Ulla från att söka utfråga människan I
Redan annandagen var Ulla färdig med sina åsikter om
den förbehållsamme gästen: Det kunde ej vara annat än en flyk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
