Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÖBEFÄSTNING
953
Blodet sköt upp på hennes kinder. »Jag vet ej, om det
ej skulle bli en fullkomlig förvisningsort för er fru», kom det
i hög grad förtagna svaret.
»Min fru? Hon är ju död, fröken Ingeborg», sade han sakta.
»Jag har endast mina två små älsklingar att sörja för.»
Ingeborgs förlägenhet ökades vid denna alldeles oväntade
upplysning, som förklarade så mycket; en pinsam tystnad
uppstod och de voro glada båda, att Ullas runda, muntra ansikte
nu visade sig i dörren. Hon saknade aldrig ord och
samtalsämne, men hvarken förvaltarefrågan eller gästens personliga
angelägenheter kora någonsin mera på tal.
Ulla lade i all tysthet märke till, att där hade kommit
något tvunget i umgänget emellan Ingeborg och deras gäst, men
trodde, att den senare möjligen kommit underfund med hvem,
som var egarinna till Norrbydal och låtit Ingeborg förstå detta.
Själf njöt hon i fulla drag af den behaglige mannens sällskap
och ryste smått för den tomhet och ödslighet, som 6kulle följa
på hans resa.
Denna stod nu för dörren. Hvarken Arp eller Ingeborg
voro dock rått belåtna med, att han gaf sig åstad i den skarpa
kölden, men en underlig oro hade gripit honom och han
förklarade sig ej längre kunna uppskjuta färden till Vesternäs, dit
han låtit adressera sina bref. Ulla gjorde sig ej mödan att dölja
sin ledsnad öfver att, förr än hon tänkt sig, nödgas umbära den
mångsidigt bildade mannens sällskap; endast föreställningen, att
han troligen hade utsikt att få förvaltareplatsen och kunna ta
sin lilla fru och sina söta små barn till sig och föra ett relativt
behagligt lif, försonade henne med skilsmässan. Af någon
oförklarlig anledning hade Ingeborg ej kunnat förmå sig till att
underrätta henne om, att deras gäst var en ung enkling.
Nu var afskedestunden inne. Var det månne blott
kroppslig svaghet, som gjorde Vidolf så blek och hans stämma så osäker
när han, i stället för ord, förde Ullas mjuka, knubbiga hand till
sina läppar?
»Gud välsigne och beskydde eder och edra kära,» sade Ulla
under pärlande tårar. Han tryckte varmt hennes båda utsträckta
händer med ett tyst: »Tack, tack, fröken Norrby!»
»Därpå vände han sig till Ingeborg, som dragit sig undan
i rummets skugga. »Fröken Ingeborg, jag vet, att icke häller
ni vill höra några tacksägelser, men» — Hans ryckande läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
