Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Petter ook Pär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en röst, som gick mig genom märg ock ben: »Lnsse», sa bon,
»förbannad vare du den dag ock stund du sätter ont emellan
mina söner. Men välsignelse skall följa dig, om du styrker
Petter i hans broderliga plikt emot stackars Pär.» Därpå föll
hon baklänges i sängen ock flämtade, att Pär skulle komma.
Ock när han storgråtande la huvudet på bännes överdyna, sa
hon: »Stackars min lilla Pärnilla!» Detta var det sista mor
Rägnel sa i denna världen, för sen började hon plocka
omkring sig med båda händerna, ock så gick hon bort, som när
en blåser ut ett ljus.
Sönerna skötte Rotemöllan i sambruk. Jag gifte mig med
min salig fyllebytta, men hade jämt mitt arbete boB Petter ock
Pär, sA jag mycket väl kunde se, hur fint Pär ställde det för
sig själv. Han skaffade sig tidningar ock något som kallades
romareböcker — eller det var romaniböcker, det minns jag inte
riktigt. Det skulle väl vara något slags lärd gudlighet, kan
jag tänka. Men det vet jag, att aldrig var Pär galnare till att
snoka omkring efter fattiga töser om kvällarna, än när han en
halv Guds dag legat på ryggen i dynorna ock läst i de
böckerna.
Petter däremot var oskyldig som ett barn, arbetade hela
dagen som en ärans karl, ock när Pär om kvällarna slog npp
sin lilla språklåda ock talade fint ock lärt med sin granna röst,
som ibland lät som om han spelade flöjt, ja då tittade Petter
på Pärnille-fanskapet, som om han varit en redig Guds ängel.
Så händer det inte bättre en kväll stund — det var just
som min livgås började värpa, ock jag var ute för att passa på
hänne — då ser jag Petters söndagsmössa sticka fram vid
Kanne<Svennen8 husgavel. Jag konkurerade inte vidare över
det, för Sven slöjdade skedar, senapsfat, kannor ock allehanda
träsaker. Men en tid därefter kommer Ola-Mattes Sissa ock
säger till mig:
— Lusse, du, säger hon, Petter den aguden har siu gång
till Svensa tös. Jag har sett honom mång evelig kväll slinka
dit, han har alltid sin nya känneliga mössa. Det är ändå synd
ock skam, att han skall locka ock bedraga den arma tösen.
— Petter? Nej, det är lyx! säger jag.
— Jag far inte med lögn, säger bon, för jag har sett det
med mina egna ögon. Ock du kan väl inte vilja inbilla mig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
