Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Petter ook Pär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, om jag klöv näbb till hans förfång. Men jag lovade slå
benen av Boel, så fort hon blev så rask, att hon knnde täla’t,
om hon understod sig att med ett halvt ord vidare skylla Petter.
Detta vågade hon inte häller. Men en dag frami augusti,
när där var stort mökgille i Rotemöllan, kom Kanne-Svennen
in i stugan, just som vi satt till bords hela laget, ock bad Petter
lemna några fler pängar till hans dotter.
Petter for upp från bänken ock ville rakt på Sven, men
Pär tog honom i armen. »Tänk på mor ock gör ingen olycka!»
bad han med sin röde mun ock sina himlaögon, den
falskeblacken! Ock Petter satte sig skälvande som ett träd i stormen.
Nå, detta reviderades snart i hela socknen ock för Johanna
med, som ja meningen var. Ock så blev där snart trolovning
emellan hänne ock Pär, det bcstet.
Då ville Petter ha ut sin arvedel nr egendomen ock flytta
bort från gården. Men då vred Pär sina bänder ock sa, att
han blev en olycklig man, för inte kunde han lösa ut brodero
ock ensam sköta gården. Då kunde han lika väl först som sist
avstå från Johanna, för draga fattigdom över hänne det ville
han inte. Ock hur han la sitt tal, så fick han brodern till att
stanna.
Jag var så arg, så en skulle kunnat tända eld vid mina
ögon, om en haft en svavelsticka till reds, var gäng jag såg
Pär. Ock jag bad många eveliga gånger, att han skulle bli
omskapad till vad som hälst, så att folk kunde se, vad ban
gick för, trollet. För jag såg skenbarligen, att Johanna grämde
sig lika hårt som Petter, fast de båda höll sig styva som
istappar.
Så kom Kanne-Svennen sättande till mig sent en kväll.
Min 8uput satt på krogen, för det var synd att säga, det Rägnels
löfte om välsignelse för min tystlåtenhet hade något på sig,
ock jag var ensam med mina två gröllingar. »Boel är sjuk!»
skrek Sven in över halvdörren, »Rönnskan är inte till att ft,
ock jag tror tösen dör!»
Å, doge alla sådana som du ock din tös av den sjukan,
så hölle de sig allt anständigare, tänkte jag, men slängde ändå
en kjol på mig ock följde med honom. Det var ett elände bela
natten ock hela andra dagen. Rönnskan kom ock blev levande
vittne på att Boel på sitt yttersta tog tillbaka sin beskyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
