Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Petter ook Pär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade en liten egendom i nabolaget. Min fyllesnuta
vände näsan i vädret, sedan han fördärvat mitt nya sängtäcke,
när han sista g&ngen kom full hem, ock sen hushållade jag för
Petter. Då lurade Pärnilla på oss en piga, som jag genom
Rönnskan fick att gå till bekännelse, men då var det ute i hela
socknen, att hon ämnade stämma Petter till tings.
Nu blev då äntligen Petter varm i pälsen ock smiter
pigan utom dörren. Hon till Pär, ock där blir ett arkeli, så
Johanna hör’et, där hon står i handkammaren.
Då går hon ut i köket, där Pär ock tösen — Elna hette
hon — var ensamma, ock säger, att hon, hustrun, inte vill längre
gå någon i vägen. Nu kan de ju skiljas, Pär ock bon.
Men då gör han vid hänne, liksom han en gång gjorde vid
mig, flyger hänne i strupen, sätter hänne mot
handkammardörren ock säger, att om hon knyster ett ord, så han får dåligt
rykte på sig, så skall han låta alla veta, hur Petter ock hon
haft det tillsammans alla dessa åren. Ja, så led var socknens
anseddaste bonde!
Johanna var ett gott, beskedligt liv — som jag så ofta sa,
när jag tagit något väl hårt i mitt eget gubbsvin. Ock nu bara
bad hon för sitt rykte ock lovade att i allt lyda sin man ock
husbonde. Elna stannade där i huset, ock Johanna visade hänne
all ömhet, för att taga misstanken från mannen.
Petter säger ingenting, för han har ju lovat modern att
aldrig göra något, som kan lända den yngre brodern till
förfång. Men det kokar i honom, att Johanna skall tro honom så
illa ock att hon själv är så bedragen.
En kväll i skymningen — det var fram på hösten — träffar
han händelsevis sin svägerska ensam i stugan, där hon sitter ock
gråter. Inte vet jag, vad han sa ock vad hon sa, mer än det,
att hon ville veta, om han var skyldig till Boels olycka. Han
hade då svarat, att det inte tjänade till något att röra i gamla
sorger, här var mer än nog av nya. Då hade hon sagt, att
hon visste, att han var oskyldig till mycket av det, som sas
om honom. Ock nu, hur det ena ordet tar det andra, så säger
hon, att ingen i världen, utom honom, har hon hållit kär, ock
så tar hon svågern om halsen ock kysser honom. Om han gör
det samma vid hänne, skall jag låta vara osagt, för det talade
Petter inte om för mig. Men nog är, att i det samma kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
