Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Petter ook Pär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pär in från sommarstugan med ljus i handen. Han gled alltid
omkring i huset liksom en katt, det bestet.
— Står det så till? Är det så min bror håller sitt löfte till
min mor? Jo, du är en vacker hustru, Johanna! Det var du
som vågade beskylla din egen man, ock nu ser jag ju med
egna ögon, att jag är bedragen.
Han hade nog predikat ännu mer lögn, men i det samma
kommer jag för att hämta Petter hem till en ko, som kalvat,
ock så blev där tyst, ock bröderna skildes åt utan att tala.
Men rätt som jag sitter om kvällen ock väntar på att Petter
skall sluta att ränna omkring ute i den mörka hagen ock snart
komma in för att äta, far Pärs Elna in genom samma dörr, som
jag stängde efter hänne, en dag Petter smet hänne ur sitt hus.
Ock nu skriker hon, att mor Johanna ligger på tvärs för döden.
Jag åstad, utan att få fatt i Petter, ock när jag kommer
dit, sitter döden hänne redan på läpparna. »Hon har fått
rått-krut», säger jag till Pär, som går ock vrider sina händer.
Han svarar inte, men stannar ock glor på mig så, att jag
kände mitt usla, syndiga hår resa sig på mitt huvud. Jag teg
ock gav Johanna mjölk. Elna låg på knä vid sängen ock
skrek, så det var klokast att stänga dörren, så att ingen hörde
något. Ock Johanna var död ock borta, så där om pass när
hanarna började gala.
Hon hade dött av tarmvred, sa hännes man. Men andra
natten var, så sant jag sitter här en syndig människa, Rägnel
hos mig; men vad hon ville, vet jag inte riktigt, för hon bara
la sina fingrar — de var isande kalla som istappar — över
min mun, så jag tror, att hon ville ha mig till att tiga med mina
tankar om hännes rare Pärnille-Pär.
Där blev stor begravning efter Johanna. Petter var med
att bära hänne till graven, ock jag såg, hur han sviktade i
knäna, när han la den vita bårhandduken över sin skuldra.
Men sen bar han stadigt, så hon kom anständigt ned i jorden.
Enklingen grät stilla ock passeligt vid graven. Alla
beklagade honom. För se ingen människa hade någon tid hört
dem byta ett ont ord, mer än Elna, ock hon teg nog med vad
hon visste.
Pratet om att Elna skulle dra Petter inför tinget, tog slut.
Det visade sig, att en mycket vidlyftig skräddare, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
