Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Esbern Nillesson ook hans fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hängde med halva kroppen utanför korgen ock ropade ulrik.
Systern satt på hnk ock höll hänne i benen, så hon inte skalle
ta överbalansen. När snurran stannade, var enkans kläder rent
nerklenta, för vädret hade tagit i marknadsvälfågnaden, kan en
väl begripa. Hon måtte in i ett has ock göras snygg, sen for
bon genast hem. Esbern kunde bon ta harar för efter den dagen.
En utböling, som haft sina tankar till häune, lät dikta en
visa om en enka, som gav ifrån sig sorgen i en
karamell-snurra. Men visan blev inte sjungen i hännes bygd, för
släkten var för mäktig. Enkan gifte sig med en av sina andre
släktingar. Ock så började nästan alla att tala om att
Röa-Hanan säkert ock visst hade gjort så mycket, så att Esbern
fick vara utan fruntimmer.
Nu var hans kända töser ock enkor rädda för att få honom
till friare, för en hade ju sett. att alla, som ville ha honom,
fick någon klick på sig. Men han hade ju detta med sig, sa
fruntimmerna, att ingen kunde säga honom nej. Ja, sådant
skyller de ju alltid på, för det vi karlar skall bli gifta, kan veta.
Esbern gick nu ock summade sig ett års tid. Men så for
bin i hans gamla galanta till hushållerska, så att hon ville
gifta sig med socknens bälgtrampare, ock så började släkten
åter förmana ock tillhålla Esbern att göra allvar med att ta
sig en hustru, som kunde hålla honom hel ock ren, sola
sängkläderna ock hålla pigan i örat. Nu för tillfället var där ingen
sorg i släkten, så han borde passa på ock hurra till med
bröllop, innan sorgkläderna skulle på igän efter någon anförvant.
»Jag skall tänka på saken», svarar Esbern; Reser så till
en främmande stad ock friar till en flicka, som var känd för
att ha sina tjugeffcmtusen kronor. Hon var enda barnet, fadern
var enkling, hade sålt sin gård ock flyttat in till stan för att
få äta färsk mat var dag ock slippa sköta något.
* Dottern var rysligans fin, men riktig mamsell var hon inte
ännu, så att där kunde inte sägas vidare på Esbern, om han
tog hänne. Men många menade, att han tog så långt bort
antingen för att slippa möta Röa-Hana eller ock för att, ifall det
också nu gick om styr, ingen i orten känd tös skulle få en
klick på sig.
Flickan sa ja, ock det var nog så väl från hännes ock
faderns sida. Nu ville Esbern, att där Bkulle tas ut lysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
