Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Fru Nödvändigs pälskappa - Hur jag gav en släng åt själve greven, när jag var på Hanaskog efter två fot kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där en hel flock, som jämrade sig värre, än om det varit
världens sista dag.
— Jag tror, att alla byns försvunna kattor är i förstugan,
säger då klockaren.
Ock alla frantimmerna — utom Lena Frank — låtsar, de
vill ut ock se efter missarna.
— Nej, för all del, bliv inne, kära fruar! ropar då Lena
Frank. Jag tyckte, jag såg skinnet av klockarens halvruttne
Pollo därute, ock det är visst det som kattorna jämrar sig så
illa över. Tag bort det gemena hundskinnet, du Sven! ropar
så det kavata fruntimret ut i förstugan.
Den som blev tyst det var nog jag, ock aldrig fick friderinnan
mig till att bära hundskinnet mera. Men Lena Frank svängde
sig i de bortrövade kattbälgarna, som om det varit en
hermelin-drottningsmantel.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
