Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Hur jag gav en släng åt själve greven, när jag var på Hanaskog efter två fot kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalk där på Hanaskog. Bäst jag står vid kärran, kommer ett
slags betjänt eller kammarhärre förbi, tittar på hästen ock
säger, att det kreaturet skall vara bra klokt, om det kan finna
något att äta bland allt det bräsket.
— A, svarar då jag, min häst är klokare än den fine härre,
som skulle äta het mjölgröt för första gången ock lät den glida
bredvid munnen ned på bara bröstet ock så tömde mjölkfatet i
halsen för att lindra svedan. Ajöss så lång, härr kammarhärre!
säger jag.
— Var skall det bära hän? frågar han då.
— Jag har kört hit till Hanaskog för att köpa två fot
kalk, säger jag.
— Måntro det. Var är du ifrån? frågar han.
— Från Rickarom, där käringen vände skinnkjorteln om,
säger jag — för jag hade inte druckit duskål med honom.
Han baksnade förstås. Så sa jag i rappet:
— Eftersom jag har förmåuen av att träffa en höglärd, så
skulle jag gärna vilja fråga så fritt, om det är i lag tillåtet,
att en man gifter sig med sin enkas syster?
Han begrundade frågan ock därpå säger ban:
— Är det du själv som vill gifta dig med hänne?
— Nää, härr kammarhärre, jag är gift med en, som inte
är dotter till min döde svärfar.
Då begrep betjänten, att det måtte vara liksom knep vid
släktskapsfrågan ock blir görveten. Men jag lät honom grnnda,
bäst han vann, på den saken, ock i det vi gick framåt mot
härrgården, lät jag bonom veta, att jag var den nye självegaren
till Truedstorp ock att Parnla är i släkt med Onsgårdafolket.
Ock eftersom karlen talade så älvajäkers fint, som om där
kommit en skvätt nu ock då ur en öronspruta, så fick jag i sinnet
att också för honom berätta om Ola i Onsgårds, nämdemannens,
sista ting8iniddag. Han brände sig så illa av den feta soppan,
så att han i hastigheten »klämde katten». »Jag tror du nös,
Ola», sa då dommaren försmädligt. Men Ola i Onsgård la
skeden, knäppte sina händer ihop över sin mage ock sa andäktigt:
»Låtom oss tacka ock lova för den som inte blev innebränd!»
Det var inte dumt av Ola i Onsgård, men det blev i alla
fall den siste gången han satt till bords med dommaren, för
han knallade av som nämdeman med detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
