Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
patier, och Wennerberg förblev även i fortsättningen hans favoritelev. J. Arsenius — Wennerbergs gode vän och kamrat från
skoltiden — berättar i sina Minnesanteckningar, att Wennerberg
»satte också högt värde på denne trevlige och vänlige musiklärare och har sannolikt från honom fått den goda grunden för
sin musikaliska bildning».1 Wennerberg var i besittning av en
vacker sångröst, vilken utnyttjades i skolan. Bl. a. fick han »mässa»
i morgonbönen. Skolkören lät också höra sig offentligt, nämligen
på Kristi himmelfärdsdag. Då brukade gossarna samlas uppe i
kyrktornet, där de sjöngo psalmer. »Jag vet», skriver S. Taube
om Wennerberg2 , »att det gjorde på hans poetiska sinne ett djupt
intryck att stå däruppe i den klara vårmorgonen och sjunga om
’Härlighetens land’: han kände sig själf liksom halfvägs upp till
himmelen och kunde knappast förstå, att det var meningen, att
han återigen skulle ned och bo i de små låga husen vid kyrkans
fot». Det torde vara utom allt tvivel, att Wennerbergs sedan hela
livet genomgående kärlek till den andliga tonkonsten redan under
skoltiden grundlades. Men även hans håg för den profana kvartettsången — ett fält, på vilket han skulle komma att vinna några
av sina vackraste lagrar — tycks tidigt ha blivit väckt: då han kommit upp i gymnasiet, brukade han med sångbegåvade kamrater lära
in kvartetter till terminsavslutningar eller andra märkligare tillfällen.
Hur ska:ll man i övrigt föreställa sig Gunnar Wennerberg vid
skolpojksåldern? Skötsam, lagom flitig i läxläsningen, frisk och
humoristisk, var han omtyckt av kamraterna — till hans närmaste
umgänge hörde Arsenius, Thengberg och en mycket musikalisk
pojke, sedermera löjtnant V. Carlen — och kom snart att intaga
en viss ställning inom kamratkretsen. Redan nu framträder dock
även ett för Wennerberg typiskt drag av viss oåtkomlighet, som
gjorde, att endast få komma honom verkligt nära och som gav
hans sätt en prägel av överlägsenhet emot andra. Wennerberg
var själv efteråt väl medveten härom, då han skriver följande
rader till Arsenius: ».. , i mitt sinne låg en djefvulens gåfva
att inte fördra någon jämnårig öfver mig; jag menar ej blott i den
lumpna kunskapsvägen, utan i opinionen, i anseende, inflytande.
1
J.
2
a. a. I, sid.
ARSENIUS,
a. a., sid.
lJ.
162.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
