Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ling. Universitetsstaden började på 1830-talet att framgångsrikt
tävla med Stockholm i fråga om musikalisk verksamhet, ja, det är
uppenbart, att tyngdpunkten för musiklivet för ett par decennier
flyttades över från Stockholm, där en viss avmattning och lågkonjunktur gjorde sig gällande, till Uppsala, inom vars musikkretsar
de under 1830-40-talen utvecklingskraftigaste insatserna skapades.
I huvudstaden härskade en konservativ anda, fast förankrad i
en äldre tradition; i Uppsala åter, där musikkulturen var ung
och nyligen upparbetad, stod man mottagligare för nya impulser.
Just 1820-30-talen beteckna i vårt land ett genombrott av den
tyska tonkonsten på bekostnad av den franska och italienska.
Beethoven och de äldre tyska romantikerna bli allmänt kända
och beundras. Men medan de i huvudstaden även mottagas med
kritik och skepsis, vinna de mera omedelbart trogna anhängare
i Uppsala. Uppsala blir det egentliga skyddsvärnet för den unga
tyska musikromantiken, och »romantikens stora tanke om en samverkan mellan diktkonst och musik fullföljdes vida konsekventare
i Uppsala än i Stockholm».1
Då Wennerberg kom till Uppsala 1837, hade under en tidrymd
av ungefär tre decennier pågått ett verksamt arbete på höjande
av den musikkulturella nivån i Uppsala. Här skall blott erinras
om den starka insats, som Hreffner — sedan 1808 director musices
vid universitetet — gjorde i utvecklingen av stadens förut så
försumma4e musikliv. Han bragte samman blandad kör och
orkester, och genom honom gavs också den första impulsen till
skapandet av studentsången. Han rotfäste i sin omgivning en
avgjord kärlek till den gamla polyfona, andliga musiken, till Händel och Bach (även Gluck var hans ideal) — något som säkerligen
var av stor betydelse för Wennerberg: dennes tidigt framträdande
smak för den stränga, polyfona stilen ägde sålunda ett stöd i traditionen från Hreffner. — Väl var Hreffner med sina arkaiserande
tendenser icke någon banbrytare för den nyare tyska tonkonsten,
men dess mästare, Beethoven, W eber och andra, fingo sina varma
förespråkare, särskilt i A. Törneros, Atterbom och Geijer. De båda
förstnämnda voro ju visserligen inga musiker, blott »musikälskare»;
Geijer däremot, som själv komponerade, blev en central personlighet just inom musiklivet i Uppsala. Till sitt egentliga väsen mest
1
T.
NoRLIND,
Svensk musikhistoria, Sthlm.
19.18,
sid:
221.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
