Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
skilt tilldragande var den unga, ljuva och sympatiska Ava Wrangel.
Genommusikalisk och begåvad med en utmärkt skön sångröst, var
hon »lika god och älskvärd, som hon var vacker och talangfull».1
Många män voro hennes tillbedjare, bland dem Josephson. Också
Wennerbergs hjärta förblev icke oberört inför denna kvinna, vars
lott det blev att efter ett kortvarigt äktenskap ryckas hädan i sin
ungdoms blomstring. Jag omnämner detta Wennerbergs platonska ungdomssvärmeri, därför att det inspirerade honom till
komposition av flera sånger. För henne skrev han 2 visorna »Hvems
barn jag än>, »Stackars liten visa» och »En hvardagshistoria» samt
duetten Gondolieren, »där texten på ett genomskinligt vis berättar
om sångarvännernas känslor — ett par år senare». Det är också
möjligt, att Magisterns flamma (i Gluntarne) är skriven med tanke
på Ava W rangel.
Gunnar Wennerberg var annars icke så lätt åtkomlig för ömma
känslor. Och hur mycket han än levde med i det rörliga sällskapslivet, fanns det hos honom någonting oåtkomligt, noli-me-tangereartat. Endast hans intimaste vänner kommo honom riktigt nära,
och det var till stor del denna oåtkomlighet, som i förening med ett
»intressant» utseende gjorde honom till föremål för undran, gissningar och de unga damernas längtansfulla drömmar. En ung värmländska tyckte 3 vid första intrycket, att Wennerberg såg »högst
besynnerlig ut med sitt långa hår» — bekant är för övrigt Wennerbergs en tid originella klädsel: Svedelius4 minns honom iklädd
»menniskofärgade sommarkläder, så att det på avstånd såg ut,
såsom han skulle gått naken» — och att han säger så »många
kuriösa saker, hvilket gör, att man betraktar honom som en kuriositet och inte rätt vet, om man skall ta honom för en narr eller ett
geni». Det var sålunda något förbryllande med Wennerberg: å
ena sidan hastigt vorden en oumbärlig och genom sin spiritualitet
och sin musikalitet livligt senterad sällskapsmänniska — han var
»oemotståndligi> — var han å andra sidan icke den, som omedelbart
för andra öppnade sitt innersta. Jag kan icke underlåta att här
citera ett parti ur Josephsons karakteristik av sin gode vän (ur
1
2
3
4
L. DAHLGREN, Grannarna på Kungsängsgatan, Sthlm. 1914, sid. 6.
S. TAUBE, a. a. I, sid. 97.
L. DAHLGREN, Ransäter, Sthlm. 1905, sid. 278.
Anteckningar om mitt förflutna lif, Sthlm 1894, sid. 384.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
