Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ge honom rätt, låta dock ganska lätt förleda sig dertill just <lerföre
att det är G-r W-g. Han är nu med alla dessa både förtjenster
och fel en slags tjusare. Alla, äfven de som ej vilja erkänna hos
honom något annat än affectation, kunna ej vara likgiltiga för honom
- de skola åtminstone förarga sig öfver hans sätt och öfver hans
välde på andra. De som klandra honom göra det med bitterhet,
de som prisa honom göra det dels med vänskap och kärlek, dels
med öfverdrifven enthusiasm. — Emellertid blir han med sina
mångfaldiga sofisterier en gåta för de flesta, och just <lerföre att
hans beundrare helt öppet visa sin både beundran och förundran,
så vore han mer än vanligt fri från mensklig svaghet, om han ej
vid allt detta skulle finna sig både road och smickrad af att insvepa
sig och sitt tänkesätt allt mer och mer i sofismernas slöja. Hvad
för öfrigt utmärker honom som kamrat är en pålitlighet i viktigare
fall, som man väl kan trygga sig till, ett insigtsfullt bedömande af
hvad i många fall är svårlöst, en vänfast hjelpsamhet — en själ,
som helst sysselsätter sig med lifvets allvarligare frågor, men som
vidrörande obetydligheter och småsaker kan åt dessa ge en originell
och intressant färg — en sällskaps broder, som man ej snart torde
ledsna vid. — - Hans naturgåfvor och fallenheter äro äfven
högst ovanliga. — Lätt fattar han och lätt återger han — och
deraf äfven hans lätthet att blanda bort korten för andra, som
utan att just vara mindre säkra på sin sak dock sakna förmågan
att röra sig i den dialektiska rustningen. Hans vana att på ett ringaktande sätt tala om hjertats behofver, hvilka han påstår blott
vara frukter af en missförstådd känslosamhet, faller ibland tung
på dem, som vilja vara honom mycket nära. Dock ha stunder
emellan oss förflutit, som kanske borde antasta denna hans vana
såsom en sjelfsvåldig lek af hans både på skämt och alfvar sceptiska lynne. Men jag för här tvetalan om både hans värma och
köld, och vid Gud: jag vill ändå gerna endast tro på hans värma
- så komma han och jag ändå på det bästa sättet öfverens.»
Karakteristiken är, som synes, ägnad att framhäva både sympatiska och mindre sympatiska drag hos Wennerberg. Det är
tydligt, att Josephson kände, att han intellektuellt ej kunde mäta
sig med sin vän; det fanns hos denne ett redan vid denna tid
framträdande behov att reagera mot sentimentalitet och känsloutsvävningar (om än Wennerberg själv icke helt gick fri från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
