Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
juvenalernas lynnen».1 De Tre sjöngs ett slag mycket ofta, men
så flyttade Hwasser till Stockholm, och efter detta hördes triorna
blott tillfälligtvis. I samband med De Tre skola vi inte försumma
omnämna tillkomsten av andra kompositioner för tre mansröster,
nämligen en del serenader. Visserligen var det juvenalsångare,
som deltogo i det nattliga exekverandet av dessa, men de voro
icke »juvenalkompositionen> utan till största delen avsedda för
det tillbedda föremålet för tonsättarens varma och allt djupare
känslor, den unga dottern till greve Claes Cronstedts vid Agatan.
Något högt litterärt eller musikaliskt värde besitta ej serenaderna;
de voro improvisatoriska tillfällighetsstycken, uppfyllda av en
anspråkslös, svärmisk lyrik, som förvisso icke lämnade den tillbeddas hjärta oberört.
Då Hwasser lämnat Uppsala, krympte juvenalsångens sångarresurser oåterkalleligt samman till två personer, barytonisten och
bassångaren. I Eugene von Stedingk hade man dock en mycket
god ackompanjatör vid pianot, och för att göra det hela litet fylligare brukade de sjungande själva försöka beledsaga de vokala
partierna med olika instrument. Det var emellertid ganska besvärligt, särskilt då det gällde att ömsom sjunga och ömsom traktera
något blåsinstrument, och Wennerberg ger en lustig karakteristik
av svårigheterna vid utförandet av den först skrivna gluntsången
»Bror, jag är ledsen vid lifvet, just jag», vilken ursprungligen
var skriven för tre r9ster, som ackompanjerades av violin, violoncell, klarinett och piano.
Gluntarne detta Wennerbergs populäraste och mest beundrade verk — blev kronan på tonsättaren-poetens alstring
i den juvenaliska andan. Gluntarne fortsätter på den linje Wennerberg inslagit med De Tre, men eftersom han själv och Beronius nu voro de enda kvarvarande sångarne, kunde det här icke
bliva fråga om någon trioform. Dramatiska skulle likväl de nya
sångerna vara i framställningen — liksom De Tre — och därför
var det nödvändigt med minst två sjungande: alltså duettform.
Användningen av skilda instrument till ackompanjemanget kom
man snart definitivt ifrån, och Gluntarne komponerades i sin helhet
till beledsagning av piano.
Vad som i inre hänseende på ett märkligt sätt kom att från tidi1
Inledningen till Gluntarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
