Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
nyromantiske mästaren. Det skall redan här förutskickas, att den
svenske tonsättaren alltid kom att stå främmande inför W agners
konst, ehuru han längre fram skulle bli i tillfälle att taga närmare
del av denna, då den småningom trängde igenom i Sverige. Mycket betecknande är uttrycket för Wennerbergs omedelbara reaktion
vid det första intrycket, fastän det var fråga om ett så tidigt verk
som det nyssnämnda: »Solo’t sjöngs af Tichatschek. Det hela
klingade oklart och barockt. Förunderligt att Tichatscheks tenor
anses vacker!» Därtill läser man i de av S. Taube1 gjorda utdragen: »N:r II) En matrossång af Wagner, om hvilken passande
gäller det gamla Kellgrenska: ’man äger ej snille, för det man är
galen’.»
Leipzig med dess berömda konservatorium och dess »Gewandhauskonserter» var den kanske mest framstående musikstaden i
Europa vid denna tid, hemorten och utgångspunkten för den
mendelssohnska och schumannska romantiken. Wennerbergs
musikaliska upplevelser utgjordes här av både operabesök och
åhörande av symfoni- och kammarkonserter. Efter en föreställning av Fidelio är återigen Wennerbergs kritiska sinne i uppror:
»Så kände jag Fidelio väl och väntade mig en stor fröjd — ej den
största, ty jag har aldrig kunnat inse, att musiken i denna opera
är sannt dramatisk — men den krympte ihop till en ganska liten,
för att ej säga något uttrycksfullare. En ond ande, under Leonores
gestalt, förföljde hel~. qvällen Beethoven. De herrligaste punkterna
söndersargades obarmhertigt. Fru Kiichenmeister — sic! — gallskrek med en oförliknelig uthållighet. — - — En dylik sångerska
hade aldrig, åtminstone ej ostraffadt, fått uppträda i Stockholm.»
Det är mycket intressant att läsa, vad Wennerberg skriver dels
med anledning av Gewandhauskonserten den 13. nov., dels efter
ett kammarmusikprogram följande dag. I samband med den förra
kommer Wennerberg in på den »moderna» musiken, och det är
betecknande, att den »moderna» musik han på sitt sätt tar i försvar icke är den nytyska utan den melodiösa italienska, som var
företrädd med en aria ur Bellinis Sömngångerskan. Wennerberg
påtalar leipzigpublikens ogillande i allmänhet av annan musik
än den s. k. klassiska, men när vid konserten turen kom till de
moderna komponisterna, konstaterar Wennerberg, att de ingalunda
1
a. a. Il, sid. 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
