Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
kom endast att utgöra en viktig, själsligt ingripande och produktiv
faktor bland flera andra. Geijer var vetenskapsman, tänkare, pedagog, estet, poet och tonsättare, Wennerberg var statsman, tänkare
- om än av mindre mått — pedagog, estet och tonsättare: syntesen synes sålunda mycket likartad. Båda förvärvade sig huvudsakligen på egen hand den nödiga tekniska skolning, som är ett
villkor för realiserande av musikaliska intentioner och uppslag,
men ingendera av dem nådde till en fullt tillfredsställande behärskning av materialet. Såväl Geijer som Wennerberg framstå som
markanta gestalter i vår musikhistoria, men deras insatser på
andra kulturområden äro inte mindre betydande, ja, vad Geijer
beträffar avsevärt större.
En avgörande utgångspunkt vid skärskådandet av Wennerbergs
musikaliska personlighet utgör sålunda den omständigheten, att
han icke var en absolut, helgjuten musiker utan en kulturpersonlighet, utrustad med en märklig skapande musikbegåvning. För
honom var, ur vidare synvinkel sett, tonkonsten heller icke den
så att säga »l’art pour l’art», som den lättare blir för en genuin
och i sig fulländad musikertyp: musiken blev för Wennerberg
- och därmed erhåller den sin rätta psykologiska bestämning för
denne tonsättares vidkommande — mindre ett mål än ett medel.
Ett medel i studentikost underhållande syfte, ett medel till patriotisk väckelse och till religiös uppbyggelse. Det fanns hos Wennerberg knappast det behov av rent musicerande för musikens egen
skull — om man nu inte fäster särskilt avseende vid hans tillfälliga improvisationer — som återspeglas i en Berwalds symfonier och kammarmusikverk. För övrigt är just i detta sammanhang belysande, att Wennerberg visserligen lärde sig olika instrument men ingalunda uppnådde någon större färdighet på dessa:
påfallande är t. ex., att man endast under ungdomstiden hör talas
om att Wennerberg idkar ensemblemusik. Wennerberg har såsom
skapande musiker aldrig beträtt den rena instrumentalmusikens
område; han komponerade icke något orkesterstycke och skrev
inte ett enda kammarmusikverk, och veterligt har han heller aldrig
gjort något försök i sådan riktning. Ty just det sångliga elementet, eller m. a. o. texten, förtydligade den estetiska och etiska
uppgift tonkonsten såsom ett medel fullföljer i Wennerbergs pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
