Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
sista verken. Wennerbergs förmåga att skriva »sträng sats» kan
gott tävla med eller t. o. m. överträffa den hos mången, jämförelsevis utbildad och studerad tonsättare.
Om icke av mästerlig art, så var dock Wennerbergs av naturlig
fallenhet i förening med energiskt arbete betingade kompositoriska
teknik så utvecklad, att han inom ej blott mindre, enklare vokalformer’ utan även större och anspråksfullare kunde gestalta sina
konstnärliga ingivelser. Det är härvid att märka med vilken växande säkerhet Wennerberg rör sig inom mycket olika uttryckssfärer, både lyriska, episka och dramatiska. — Men, kanske någon
anmärker, Wennerberg ägde icke något rikare flöde av ursprungliga
musikaliska ingivelser; han verkar ej sällan ganska torr och intetsägande, och måhända skulle en mera otadlig teknik icke ha kunnat
uppbäras av någon nog stark, konstnärlig fantasikraft. Det må på
sitt sätt äga sin riktighet: Wennerberg var icke någon rent musikaliskt sett rik natur, och varken i originalitet eller impulsivitet
kommer han i bredd med t. ex. Söderman. Det kan i förbigående
nämnas, att i regel togo hans musikaliska ideer icke så snabbt och
omärkligt form i hans inre, att konstverket stod färdigt i hans fantasi och nedskrivandet mera blev en yttre, mekanisk process. Wennerberg hör — vilket ju står i samklang med hans berörda musikaliska grundåskådning — till den kategori av skapande musiker,
för vilken komponerandet är förenat med arbete. Det mera lätta
och improyisatoriska greppet i Gluntarne och andra ungdomsverk
ändrar ingenting härvidlag i princip. Det är bekant, att Wennerberg i regel satt vid pianot, då han komponerade, och liksom prövade sig fram. Visserligen kom ofta själva lusten att komponera, den
impulsgivande iden, över honom vid andra tillfällen, men han var
icke någon av dessa romantiskt-artisti.ska typer, som bara gå och
vänta på inspiration; Wennerberg skriver en gång: »Man skall aldrig
tro, att inspirationen kommer genom att ha ledigt. Den kommer
alltid säkrast under arbete med annat än det man tänkt sig. Så har
det hänt mig — och mången annan, har jag märkt.»1
Oaktat den objektive bedömaren måste medgiva en viss begränsning av Wennerbergs musikaliska fantasikraft, skall dock i detta
avseende, liksom i fråga om tonsättarens tekniska kunnande, fram1 Brev till Sara Wennerberg den 4. sept.
Svenska Dagbladet den 22. jan. 1922.
1899
(i adressatens ägo); citerat i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
