Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
på n. steget i D-dur, vilken löses upp till f-a-c, varpå följer
själva slutfallet. Det är längtan efter den saknade, kära, som
liksom sväller ut i de harmoniska klangerna.
Wennerberg kunde, som antytts, ibland också komma med en
del friheter, som nog av mången ansågs bero på »dilettantism»,
men som dock i flera fall utgjorde medvetna friheter, betingade av
diktens innehåll. S. Almquist1 framhåller med rätta »den dråpliga
sluteffekten i ’Jätten’, att låta det från början härskande e-moll
tvärt sluta i g-dur ... ; därigenom fick W. användning för det
allt dittills sparda grova g, som rätta sluttonen för frasen ’jätten
skrattar’ och ’jag föraktar’, kär för en god bas att få klämma till
med.» I detta fall föreligger sålunda ett — dock icke ensamstående
- undantag från den annars nog så strikta tonala enhetlighet, som
Wennerberg i allmänhet upprätthåller. Emellertid var metoden
att sluta ett stycke i en med begynnelsetonarten parallell tonart
icke så oerhört ovanlig ens på 40-talet, som Almquist vill göra
gällande. Ett annat undantagsfall finner man i den poetiska, av
nästan mozartsk finhet och gratie utmärkta visan Till sömnens
genius; här är den centrala harmoniska känslan förlagd till dominanten, varmed sången både börjar och märkligt nog också slutar,
detta i anslutning till den skira, svävande och drömlätta texten.
Då vi framhålla dylika harmoniska drag, beröres ju därmed även
den uppgift Wennerberg tilldelar ackompanjemanget. I stort
sett har pianostämman i visorna en underordnad funktion, d. v. s.
den är i· allmänhet rent beledsagande och understödjande.
Därvid verkar den ofta alltför torftig och intetsägande. Vissa
sånger däremot har tonsättaren försett med ett mera individuellt ackompanjemang, som till sin helhetsgestaltning är ganska
målande såväl harmoniskt som i figurativt och rytmiskt hänseende,
ehuru det sällan sker, att pianostämman står i något melodiskt
självständigt förhållande till sångstämman. En av de i fråga om
beledsagning mest asketiska visorna är Skalden, där enkelheten
emellertid är avsiktligt arkaiserande 2 ; frånsett sluttakterna, är det
a. a., sid. 39.
Om denna visa och en annan skriver fru Wennerberg i ett brev till sin mor
(u. d., tro!. 1852-53, från Skara; i S. Taubes ägo) några rader: »Gunnars nya
häfte var just färdigt, och det sjöngs, och Troili liksom jag tyckte, att det blef
ett mycket vackert Häfte — i synnerhet den sista lilla enkla visan [Stackars
1
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
