Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lidelse, hans känslor ägde en mera förnäm innerlighet och därtill
kommer, att han — i olikhet med tidens tendenser — icke var
någon individualist i den meningen, att han i musiken med förkärlek blottade sitt privata, subjektiva känsloliv — det skedde
endast inom en viss försiktighetens och återhållsamhetens gräns.
Medan erotiken hos en Söderman utgjorde en betydande drivkraft för hans konstnärsskap, så spelar den — det måste konstateras — en rätt underordnad roll i Wennerbergs musikaliska alstring. Serenaden var den form, som mer än andra motsvarade
arten av Wennerbergs svärmeri, och genom den blev honom musiken ett medel att på ett lagom försynt men både verksamt och
poetiskt sätt uttrycka vad han kände för den unga kvinnan. Han
ville icke skriva någon självpsykologiserande kärlekslyrik, han
formade densamma till enkla små hyllningar, fyllda av fin innerlighet och ömhet om än icke genomgående av betydande konstnärligt värde.1
Wennerbergs serenader höra intimt samman med sin miljö
och med sin tid; de äro så förbundna därmed, att de numera och
utanför studentstadens gränser knappast uppmärksammas såsom
rena konstverk i o.ch för sig. De, som tjusats av dem, ha i allmänhet levat just i Uppsala och själva förnummit fläkten av den
studentlivets poesi, som låg i luften på Wennerbergs tid. Det
är, om man så vill, utomkonstnärliga associationer — minnen av
några speciella, romantiska eller tjusande episoder, förknippade
med serenaderna — som spela in och därmed lätt förläna styckena
en betydelse, som de ur verkligt konstnärlig synpunkt icke alltid
äga. Belysande härför är t. ex. vad C. R. Nyblom skriver i sina
Minnen. 2 Serenaderna fyllde honom själv och de andra, som
sjöngo med, med en alldeles säregen, sällspord njutning, som
bestod i känslan av att de själva liksom improviserade dem under
utförandet — »så lefvande och obeskrifligt träffande uttryckte de
just, hvad vi själfva kände och upplefde. Ingen svensk skald har
i det hänseendet så helt och hållet varit ungdomsskalden, studentskalden både i lust och nöd, eller åtminstone den sjungande, i toner
1 En!. B. ALMQVIST (Uppsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa, Sthlm. 1926, sid. r6) skulle serenaderna till stor del vara inspirerade
av Ava Wrangel.
2 Il, sid. 23 r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
