Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
45
följande allegro animato, upptagande Ess-durmelodien från n:r 5,
ehuru något förändrad. Ett litet andante (3/8), som slutar med ett
par långa fermat, inträder vid frågan om buketten och dess givarinna. Det åtföljes av några takters sempre legato, varvid B-dur
avlöses av G-dur: de be om förlåtelse. Till sist ett i försonligt
tröstande tonfall hållet andantino i C-dur, som alldeles vid slutet upptar begynnelsemotivet från n:r 5.
Det är sålunda anmärkningsvärt, att Wennerberg låter denna
trio börja i b-moll men sluta i C-dur, varmed dock återknytes till
begynnelsetonarten i n:r 5.
En annan trio, som till formen är mycket fri och anlagd på stämningsväxlingar, är n:r 10, vari inrymmas kontrastverkningar mellan
dansant, gladlynt rytm och smältande, kantabel melodik.1 Verkningsfullt förstår Wennerberg också att samtidigt förknippa dessa
element såsom vid det ställe, där mot de övriga stämmornas fasta
rytm avtecknar sig en skön melodi först i tenoren, sedan i basen.
Man kan icke underlåta påpeka, huru komponisten också med
smärre melodiska, rytmiska och klangliga detaljer understryker
den humoristiska situationsskildring, varom det i dessa stycken
rör sig. I Pirum hör man, hur musiken liksom vinglar fram; efter
allt pokulerande hickas, halvt trött och olustigt, ackorden fram,
varpå dessa besvaras av en sorglöst förnöjd och trygg legatofras
i tenoren.
I Släpp in oss! kan man framhålla det målande sotto voce, som
sjunges, just då de tre skola gå in — det lätta tonfallet verkar
komisk opera — och god natt-hälsningen, där rätt frapperande
harmoniska övergångar avteckna sig mot den liggande tenorstämman. — Ej sällan möter en käckhet i uttrycket, som direkt
erinrar om tonsättarens studentkörer och som förlänar satsen en
äkta wennerbergsk karaktär. — Betecknande nog finner man,
som nyss nämndes, kontrapunktiska tendenser, vilka förråda
komponistens vid yngre år ännu så länge mera latenta och
mindre iögonenfallande intresse för en strängare stil. Det mest
markanta exemplet i detta hänseende är Vive hodie!, som gestaltats i form av en strängt genomförd kanon på en studentikost
1 Josephson påtalar dock (a. tidn.) i detta stycke övergångarna, som »förefalla
tvära och otydliga».
I0-29208.
Jeanson: Gunnar Wennerberg som musiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
